Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gumman och hennes katt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22g gumman ocii hennes katt.
Gummans ansigte — Auroras bländande ansigte —
var naturligtvis gult och skrynkligt, men trotsigt höjde sig
öfver de slagna behagens valplats den aristokratiskt formade
näsan, lik det glimmande korset på en kyrkogård, och ur
de stora, djupt liggande ögonen flammade ännu blixtarna
af en själ, van att elda och beherska. En tår i hennes
venstra öga märkte man beständigt, och folk, som ofta sett
henne, påstod att den tåren var densamma, som välde fram
när grafklockorna för tjugu år sedan ljödo vid hennes
mans liktärd. Ingen visste hvaraf hon lefde, ty hennes
högra arm var lam och gjorde henne oförmögen till arbete,
och icke heller hade någon hört henne tigga.
Aldrig gick hon ut, undantagande mot slutet af hvarje
qvartal, då hyran skulle betalas. Då såg man henne alltid
med ett knyte under armen, förvarande någon vacker liten
tafla eller annan persedel, fragment af ett förflutet välstånd.
Förmodligen sålde hon dem för att dermed liqvidera hyran,
ty hon hade bott på samma ställe i tjugu år, och icke
kan man gerna få göra det i Stockholm, om man är en
slarfvig hyresgäst. En person hade sett henne vid ett
tillfälle, då en kunglig vagn passerade förbi henne, der hon
stapplade fram, krokig och eländig. Från den kungliga
vagnen utkastades för hennes fötter en mängd mycket blanka
kopparslantar. Men se, då rätade gumman upp sin rygg,
då växte hennes näsa, då flammade hennes ögon, så att
till och med sjelfva den der tåren —- den der förstelnade
tåren — var nära att upptina och förtorka. Gumman gick
och lät slantarna ligga. Åskådaren plockade upp dem och
räckte dem åt henne; men hon vände honom ryggen,
fräsande som en katt, och katten, som följde efter henne,
gjorde detsamma.
Vi nämde hennes katt — hon var således ej ensam
i lifvet. Den der katten var ovanligt stor, ovanligt hvit
med många små svarta fläckar på ryggen, och han förde
sig stolt, som en konung i hermelinen. Kattor se i
allmänhet förståndiga ut, och blifva de något till åren och
ha de fått en god uppfostran, så få de i sitt sätt att föra
sig en viss värdighet, som skulle anstått Greklands filosofer
— ja, vår katt skulle till och med kunnat ställas öfver
flere af dem, ty kattor kunna aldrig tillhöra cyniska skolan.
»Père noble», så kallade gumman katten, var, som man
lätt kan tänka sig, väl uppfostrad, ehuru uppfostrings-
Taflor och berättelser. IH. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
