Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lilla Telemak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
lilla telemak.
Det var en ung flicka och en ung man. Deras händer
och blickar hvilade i hvarandras.
Men mer glänsande var ej det silfver, som den lilla
åns strömperlor kastade upp i skötet af de blommor, som
betäckte stranden, än tårarna på de ungas kinder.
Det var en afskedsstund, hvars betydelse endast de
båda och det tysta vittnet, månen, kände.
De voro allt med hvarandra — de voro intet utan
hvarandra.
Flickan var en högväxt, smärt gestalt, och den antikt
formade halsen uppbar, stolt öfver sin sköna börda, ett
litet hufvud, men som likväl uttryckte så mycket. Det
låg något så svärmiskt ljuft öfver de sköna anletsdragen,
svärmande ljuft, som en oförgätlig midsommarnatt bland
Norrlands fjällar, men genom tårarna flammade blickens
eld .. . Ack, en sådan blick kan aldrig släckas 1. . . Aldrig?.. .
An när dödens vind en gång blåser deröfver?. .. Nej, icke
en gång då I ... En sådan blick måste, det är ej möjligt
annat, bli förflyttad upp till det blå gemaket och föröka
antalet af dess stjernor för att derifrån bestråla den jord,
som icke bör kunna trifvas den förutan. Att en gång
hafva skådat deri och sedan för alltid hafva den förlorat,
är tillräckligt att för en hel framtid bilda en evig natt af
saknad och qval.
Detta förutsåg och kände djupt den man, som stod
vid hennes sida.
»Jag reser,» sade han, »och sliter mig för evigt
från dessa nejder.. . Ack, att jag kunde slita mig från
mig sjelf!»
Hon svarade ej, men lade sin ena hand på hans
skuldra och såg honom så nära in i ansigtet, liksom ville
hon beröfva honom all förmåga att aflägsna sig.
»Jag reser, Clementine, ty hvarför skulle jag dröja
här?... Hvarför skulle jag stappla vid porten till ett
paradis, ditin jag aldrig kan komma?. .. Hvarför? . . . För
att bli en galning, en usling, som slutligen måste förakta
sig sjelf.»
»Så res då, Theodor, res från ett ställe, der, om du
stannar, ditt manliga värde sjunker och din kraft bryter
sig ... res I.. . Jag måste stanna qvar, jag . . . måste
dagligen se dessa ställen, dem vi tillsammans besökt och der
vi varit lyckliga. .. Allt skall här påminna mig om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
