Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till trädet och blef varse samma slags teckning eller
inristning, som kort förut väckt min förundran, när jag stod
framför den första björken.
På hemvägen var det min bestämda föresats, att, derest
jag en gång blefve landshöfding eller åtminstone länsman,
vid högsta vite förbjuda en och hvar att med dylika hemska
bilder vanhelga Guds fria och härliga verld ...
En annan gång ville jag försöka min lycka på fiske.
Inom Nora egor ligger ett större träsk, ymnigt försedt
med vass och rudor, hvilka senare man brukade fånga
medelst nät, som man om aftonen utlade och följande
morgon vitjade, nästan alltid viss om mödans lön. Rudans
kött är icke heller att förakta.
Detta fiske kunde derför icke af mig lemnas oförsökt,
och en vacker sommarqväll skyndade jag, med nätknippan
på ryggen, ned till den buskbeväxta stranden.
Vid det ställe, der den gamla ökstocken, tillhörig
gårdens arrendator, var liggande, stod upprest en låg
brädställning af några famnars längd, hvaruppå man till torkning
plägade upphänga de ur träsket upptagna näten.
Det första mitt öga påträffade, när jag betraktade
ifrågavarande brädställning, var den fördömda bilden af galgen,
ehuru naturligtvis icke så väl bibehållen och förskönad som
de, hvilka jag upptäckt på de lefvande träden.
»Har inte den menniskan haft galgen beständigt för
ögonen, så vore det märkvärdigt!» utbrast jag ovilkorligen
och med hög röst.
Mitt utrop besvarades af en suck helt nära mig, och
då jag vände mig åt sidan, såg jag en mycket gammal
gumma, hvilken med särdeles gudsnådlig min betraktade
mig. Gumman var mig ingalunda obekant. Hon kallades
mor Stina, och, oaktadt sina sjuttio år, satt hon nästan
dagligen på mjölkkärran, hvilken skramlade mellan Nora och
Stockholm, fram och tillbaka.
»Kanske mor Stina vet hvem som ritat hit de der
vackra sakerna?» frågade jag henne, ty jag hade hört, att
hon under loppet af de sista tio åren varit arrendatorns
mjölkbud, hvarför jag också ansåg henne böra vara särdeles
hemmastadd på orten. Gummans suck förde mig naturligtvis
på den tanken, att hon möjligtvis kunde upplysa mig
något i ifrågavarande ämne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
