Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stor, öppnad port, utanför hvilken nu en afdelning af
stadsvakten var uppstäld. Högt ofvanom muren reste sig inifrån
en stege.
Så långt ögat kunde förnimma, voro fälten och backarne
fylda af åskådare, gående, ridande, åkande, män, qvinnor
och barn.
Den menskliga nyfikenheten skyr hvarken galgar eller
stupstockar. Tvärtom är det just vid dylika anrättningar
den frossar med glupskaste aptit.
En häftig rörelse bland den sorlande folkmassan
tillkännagaf, att dödsoffret trampade de sista fjäten. Allas halsar
utsträcktes, och allas munnar gapade. Kikare och lorgnetter
blixtrade från schäsar och kalescher. I somliga vagnar
upptäckte man matkorgar och vinbuteljer. Man ville riktigt
hafva roligt i det gröna.
Dödsfången kastade en flyktig blick på den fasansfulla
byggnaden, men sänkte den derefter mot marken.
Presterna, som trodde, att den olyckliges mod sjönk
med blicken, skyndade att, sitt kall likmätigt, upplifva det
med religionens trösteord.
Den lifdömde, liksom hade han läst i de andliges
själar, vände sitt ansigte småleende än till den ene, än till
den andre.
»Jag beträktade den sköna gräsmattan,» sade han;
»mina sista steg bära öfver sippor, hvita och blå ... jag får
ändå vid slutet af mitt lif vandra på rosor ... Dock, hvad
säger jag!» tillade han allvarsammare; »jag är otacksam
mot den milda försynen ... äfven förut hafva blommor skjutit
upp vid mina fötter ... men på dem har jag trampat —
Gud förlåte mig det!»
Dödsfången och hans begge själasörjare trädde nu in
genom dödsporten och försvunno ur den otåliga
folkhopens åsyn.
»Hvad han såg bra ut!» hviskade ett fruntimmer i en
vagn till ett annat.
»Ståtlig, siratlig gestalt, söta du ... Skada ... stor skada
på en så vacker karl!»
»Om han varit ful,» inföll en bredvid stående koppärrig
arbetskarl, »så hade det varit så lagom skada, era siklöjor!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
