Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och menniskor, fly vi till mörkrets makter ... Det är
detsamma ... Framåt, framåt!»
Och dervid fortsatte hon sin brådskande färd. Icke
hörde hon gummans jemmerskri och ännu mindre varseblef
hon, huru denna, slagen af vidskepelse och förskräckelse,
dignade mot marken.
Målet närmade sig. Allt tydligare förnummo den
outtröttliga och oförskräckta qvinnans öron skränet af luftens
rofdjur, och hon tyckte sig förmärka, huru de flocktals flögo
öfver hennes hufvud. Den fasaväckande trehörniga och
trearmade byggnaden uppenbarade sig nu genom den mörka,
susande barrskogen.
Afrättsplatsens besökarinna hejdade sitt språng, och
hennes fot blef tyngre, ju närmare hennes blick omfattade
det i luften sväfvande dödsoffret.
Hon släppte de skalmar, hvilka hon hitintills
krampaktigt omfattat, och hennes händer hopknäpptes och hennes
läppar rörde sig, men något ord från dem hördes icke. En
känsla af tallösa qval sammanpressade hennes hjerta och
sög åt sig hvarje välmenande tår, som ville fram öfver
ögonens glober för att uppmjuka dem, värma dem. Natt
utanför dem, natt innanför dem. Dödsengelns hand närmade
sig hennes pulsar och skakade sina frostkorn ned öfver
lifvets och ungdomens blodsvall.
Då flammade blixt på blixt förbi hennes ögon, och
tvänne knallar, liksom af lossade skott, skrälde ånyo i hennes
öron, och med ekot af dem förenade sig ljudet af ett groft,
hånande skratt, hvilket genomträngde den nattliga rymden.
Detta återkallade henne till lifvet, och hon störtade
fram invid vestra sidan af stenmuren åt det håll, hvarifrån
hon hörde det vilda skrattet.
Då upptäckte hon på några famnars afstånd från
trehörningens åt skogen vända sida en jättehög gestalt med
ansigtet vändt mot höjden och armarne hvilande på något,
som liknade ett eldvapen.
»Hvem der?» frågade en djup, men klar, manlig stämma.
»Bruno! Bruno!» skrek qvinnan till och raglade mot
muren.
»Denna röst! ... Anna! Anna!» skallade ånyo samma
stämma.
Och den mörka gestalten nalkades muren och lade sin
hand på qvinnans axel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
