Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med läppar, darrande af ilska; »hör du deruppe, hvad
tycker du om mina sex goda bösskulor!»
»Bruno! Medlidande med den döde! ... Hur usel den
hämd, som föröfvas på en fiendes liflösa stoft!» ropade
Anna, numera bönfallande.
»Hämnas ej sjelfva lagarne på de döda? ... Hvarför
steglas den halshuggne? ... Hvarför låter man den hängde
sitta qvar i åratal?»
»Bruno! Bruno!»
»Men du har rätt: usel är min hämd, ty han känner
icke mer de sår jag gifver honom ... Bättre förstod sig
han på den saken ... Kan du räkna de sår han gifvit mitt
hjerta, gnistorna af de bränder, han slungat in i mitt
bröst? ... Och ändå lefde jag, kunde icke dö ... Sjelfva
döden ryggade för min smärta ... ingen hörde mig, när
jag tiggde och bad om medlidande ... ingen ... ingen! ...
Ha ha! Sex goda bösskulor ... Två till, så blir det åtta ...
Ha ha!»
Han lade an och sigtade.
»Nåd, nåd! På mina knän ber jag dig derom,» stammade
Anna, knäfallande på den fuktiga marken och sträckande
sina armar mot den vilde skytten.
»Ha, ha! ... Så ligger då ändtligen rosen vid korpens
fötter,» sade denne och sänkte bösskolfven mot gräsmattan;
»nej, Anna, det är inte hämden blott som laddat denna
bössa ... det är afunden ... Ja, ännu afundas jag honom der
han hänger ... Ännu skulle jag vilja vara i hans ställe.»
»Och hans »rysliga död ...»
»Ack, hvad betyda väl ett ögonblicks marter, när man
i åratal frossat af salighet!» inföll jägaren, något vekare
och hvilande pannan mot bössmynningen.
Anna uppreste sig från marken och trädde honom
några steg närmare.
»Bruno!» hviskade hon, bemödande sig att göra denna
hviskning så ljuf, så klingande.
»O, livad jag lidit under dessa långa, förfärliga år!»
klagade han.
Anna lösgjorde sakta bössan ur hans armar, riktade
den mot skogen och afsköt begge skotten i luften, hvarefter
hon kastade geväret långt ifrån sig.
»Anna, hvad gör du!» ropade den afväpnade, liksom
vaknad ur en dröm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
