Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess tjenst! ... Skulle jag lyfta min hand mot en åldrig,
älskad konung, som redan stapplar vid grafvens rand! ...
Skulle jag ingå i stämplingar mot en furste, en hjelte, som
räddat verlden och är sitt folks afgud! ... Kunde man väl
ens tänka på möjligheten af att jag skulle befläcka ett af
de ädlaste namn, som någonsin gått i arf till
efterkommande! ... Nej, nej, det är omöjligt! ... Ingen förnuftig
menniska kan sätta tro till sådant!»
Grefve Lejonborg såg nästan sublim ut, under det han
så talade. Grefve V*** svarade:
»Jag medger också, att det synes otroligt ... Men
beställsamma tungor hafva icke heller underlåtit att anspela
på din gamla vänskap för f. d. kungliga familjen ... Det är
aldrig ondt om sufflörer, när det är fråga om att sufflera
uppåt väggarna.»
»Jag var ju helt ung, snart sagdt blott ett barn, när
jag anstäldes vid f. d. konungens hof ... Men ingen bör
bättre än du, som städse hedrat mig med din vänskap, veta,
huru många gånger jag fördömt den der bastarden, som förde
ett älskadt fädernesland till förderfvets brant, hvarifrån det
rycktes af vår allernådigste konungs kraftfulla hand ... Gud
bevare och förlänge hans dyrbara dagar!»
Grefve Lejonborg beledsagade frasen med en djup
bugning, som verkligen syntes föranledd af det innerligaste
hjerta. Grefve V***. bugade sig äfven, ehuru en djupare
fysionomist än grefve Lejonborg icke skulle hafva undgått
att märka ett fint, tvetydigt leende på hans läppar,
»Du har således icke emottagit detta bref?» frågade
ånyo V***, »och känner icke heller författaren dertill?...
Sansa dig, min vän! ... Du känner honom icke?»
»Nej, nej och tusen gånger nej ... det bedyrar jag,
vid min själs salighet! ... Ja, vid mina vördade fäders
skuggor! ... Men,» tillade han med brinnande ifver, »hvem
är angifvaren? ... Hvem har hittat och framburit detta
fördömda papper? ... Hade han tusen svarta hjertan i sitt
nedriga bröst, min värja skulle finna vägen till dem alla!»
Grefve V*** log. Möjligtvis var han öfvertygad om
Lejonborgs oskuld; men om Lejonborgs mod hade han en
ännu säkrare öfvertygelse.
Samtalet mellan de begge grefvarne afbröts af en
knackning på kabinettsdörren, hvilken, på tillsägelse af den
höge värden, öppnades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
