Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med ett anskri sjönk Katarina ned till golfvet, och
sjelfva den vilde skattgräfvaren drog sig några steg tillbaka,
stirrande på den öppning, som genom plankans frånbrytande
uppkommit.
Hvad som förorsakat denna förfäran var ingenting annat
än en liten råtta, hvilken kilade fram ur öppningen och
försvann mellan de på golfvet i magasinet liggande
lånepersedlame. Det minsta djur får en elefants storlek i det
onda samvetets skuggspel.
Karlen med jernstören hemtade sig snart och belog
både sin egen och sin följeslagarinnas förskräckelse, under
det han bugade sig ned öfver golföppningen och upptog en
liten ask af jernbleck, hvaruti låg en tjock, gammalmodig
plånbok af svart skinn.
»Här hafva vi då skatten,» mumlade han, framtagande
ur plånboken en bundt bankosedlar, som han derefter noga
genomräknade; »ganska vackert! ... Rätt hygglig summa ...
Kommer alltid väl till pass ... Hvad är naturligare, än att
den slagne fiendens ammunition och bagage tillkomma
segraren!»
Under det att han sålunda öfverräknade skatten och
gjorde sina betraktelser deröfver, återfick Katarina småningom
sansen. Hon reste sig upp från golfvet och kastade de
förvirrade blickarne på sin medbrottsling.
»Här har jag nu hemgiften din, min lilla gumma!»
hviskade han till flickan, för hvars sanslösa tillstånd han
varit fullkomligen likgiltig; »det här är tillräckligt för en
liten prins med gemål att lefva af ... Vi skola bli så
lyckliga så!»
Flickan teg; men ju mer hon betraktade sin
följeslagare, desto våldsammare skakades hennes spensliga gestalt.
»Det är tid på att begifva sig af,» fortfor han; »men
du, min stackars flicka, hvar skall du uppehålla dig i natt?»
»Det vet jag inte,» svarade hon med ett uttryck af
fullkomlig hjelplöshet.
»Du kan inte stanna qvar här öfver natten.»
»Nej, nej!»
»Derför är det bäst att du följer med mig ... Vill
du det?»
»Hvart?»
»Hem till mig, kan du väl begripa ... Det är ju det
enklaste det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
