Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var mor Stina, mamsell Branners uppasserska.
»Välkommen, tusenfaldt välkommen, nådig herr grefve!»
helsade mor Stina.
»Tack, min snälla gumma!» besvarade grefven
välkomsthelsningen, i det han lade i hennes hand en blank riksdaler
och steg in i rummet, hvilket var tapetseradt och möbleradt
i likhet med en vanlig sal.
Gumman neg och förlorade sig naturligtvis i en flod af
tacksägelser.
»Hur mår mamsell?» frågade grefven, lemnande sin
kappa åt mor Stina.
»Hon mår så väl så ... hon är så söt och vacker i
afton,» svarade denna.
»Det är hon ju alltid, min gumma,» yttrade grefven,
i det han med en liten fickkam putsade sina granna
polissonger.
»Men så vacker som hon är i qväll, har jag aldrig sett
henne förr,» bedyrade mor Stina; »och så grann klädning
hon har på sig ... en drottning kan inte vara storståtligare.»
»Säger du det, min rara gumma! ... Mamsell tar väl
inte emot någon annan i qväll?»
»Hvem skulle hon då ta emot? ... Det går ju inte
någon annan hit än nådig grefven ... och inte är det värdt
att någon annan försöker det heller.»
»Jag vill hoppas det,» yttrade grefven och närmade sig
dörren till ett inre rum.
Det rum, hvaruti grefven nu inträdde, var ett mindre
förmak, men försedt med dyrbara möbler. Från taket
strålade en rik krona med många vaxljus, och golfvet var
betäckt med en turkisk matta, hvilken elastiskt gaf efter för
den inträdandes fot. En aromatisk doft fågnade grefvens näsa.
På en af fönsterpallame satt lilla Julia med mor Stinas
katt framför sig, öfver hvars bugtande rygg hon sökte fästa
en stor, grann docka.
Zigenerskans dotter var så fördjupad i detta försök, att
hon icke en gång märkte den förnäme uppvaktaren i modems
granna förmak.
»Ah, se min charmanta Julie!» yttrade grefven; »jag
tror du vill lära dockan rida ... fy, sådan häst du skaffat
din vackra docka!»
Flickan såg på honom med sina stora svarta ögon, och
dessa hade i detta ögonblick icke det blidaste uttryck. Kattens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
