Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tag in några kuddar från salen och bädda åt Julia
här på soffan.»
»Ja, jag tänkte just det, för inte kan hon ligga i
kläderna hela natten.»
»Sofver du, Julia?» sporde zigenerskan, böjande sig
ned öfver barnet.
Julia svarade icke, ty hon hade inslumrat å nyo, och
dockan låg som förut mellan henne och katten.
Modern betraktade sitt barn med en blick af stolthet.
»Ack, hvad hon är vacker!» sade hon sakta; »och
vackrare blir hon för hvar dag, om hon får lefva ... hans
mun och hans hår! ... Mjell och hvit som snö ligger du
der, sköna barn ... Väx till, blif stor, och du skall en dag
blifva den lavin, som under sig begrafver det eländiga
slägtet i dalen!»
I detsamma hof katten upp sina gula ögon och blängde
föga mildt på zigenerskan. Det föreföll henne som låge
det ett gäckande trots i det annars så säfliga husdjurets
ögon.
»Ned med dig! Bort med dig!» ropade hon och hötte
åt katten.
Denne, som förstod både språket och åtbörden, tog ett
skutt från soffan och gömde sig derunder, förmodligen i
afsigt att derstädes förblifva, till dess den stränga herskarinnan
aflägsnat sig.
Zigenerskan lutade sig öfver det sofvande barnet och
tryckte en lätt kyss på dess i drömmarne leende mun; men
när hon upplyfte sitt hufvud, föllo hennes blickar på den
bredvid liggande dockans vaxansigte.
Dockan, så grannt utstyrd genom sin outtröttliga
vårdarinnas omsorger, låg naturligtvis lugnt och obesväradt
liksom Julia; men hennes ögon voro öppna och hade
troligtvis aldrig varit annorlunda.
Icke desto mindre hvilade zigenerskans ögon på dockans
med ett uttryck af förvåning, som småningom öfvergick
till fasa.
Det tycktes henne som dockans skarpt penslade ögon
rörde sig och att det gnistrade från de svartmålade
pupillerna.
Var det en synvilla?
Utan tvifvel, ty hvad som fordom hände Pygmalion,
nämligen, att den sköna qvinnobild af elfenben, som han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
