Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gubben Pung såg i detta ögonblick onekligen ganska
respektabel ut, och hans berserksraseri hotade att bli farligt
nog för den vida yngre motståndaren.
Men hvad gagnar väl en sextonårings eldblick den,
som på nacken bär den tryckande tyngden af sextio år,
hvilka dessutom oafbrutet egnats åt vingudens tjenst?
Zigenaren gjorde halt midt på salsgolfvet, kastade sig
på sidan om gubben, slog sina armar om hans kropp samt
lade honom på golfvet som man lägger ett barn.
Derefter sättande sig gränsle öfver den besegrade
traktörens mage, ryckte han ur gubbens hand citronklämmaren,
hvilken han derefter satte om den stora näsan, liksom ville
han låta den vederfaras citronens öde.
Denna scen belönades naturligtvis af åskådarnes synner
liga bifall både med munnar och händer.
»Bjud på punsch öfver lag, farbror lille!» ropade
Bruno; »annars blir farbrors näsa tunn som vingen på en
fluga.»
»Ja, ja, punsch öfver lag!» instämde kören.
Gubben gaf ett råmande läte till svar.
Att först få peppar i näsan och sedan bli kastad
till golfvet som en vante samt slutligen tvingas att bjuda
på traktering öfver lag, detta var mer än man billigtvis
kan fordra af en dödlig, i synnerhet om den dödlige ar
värdshusvärd.
»Nå, hur går det, pappa Pung, skall jag klämma till?»
fortfor zigenaren.
»Stryp mig hellre, din svarte skojare!» var den ilskne
gubbens svar.
Det tycktes i detta ögonblick, som vore näsan gubben
dyrbarare än sjelfva lifvet. Man kan visserligen så ha vant
sig vid olyckan, att man icke på något vilkor i verlden
vill skilja sig derifrån; men utan tvifvel visste gubben så
väl som någon annan, att det alls inte var någon fara för
lifvet.
Den grymme zigenaren, uppmuntrad af de kringståendes
skrattsalvor, satte verkligen den ofantliga lemmen mellan
citronklämmaren och klämde till.
»Jag bjuder!» skrek gubben till med en ton, som icke
kan beskrifvas.
»På en bål dragonpunsch,» förestafvade zigenaren,
bibehållande sitt tag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
