Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Derför kunde ingen, icke en gång den som egt att
förete de solklaraste bevis, varit mer säker på sin sak, än
»farbror Pung» var, när han smög sig fram till gevaldigern
och för denne hviskande uppgaf, att grefve Lejonborgs jägare
och ingen annan vore den store förbrytaren, som kungliga
polisen slog efter.
Aldrig hade ett korn blifvit hittadt af en blindare
höna.
Zigenarens bleka ansigte och oroliga ögonkast, när
han vände sig om för att bjuda sina oväntade motståndare
spetsen, undgingo lika litet desse som de många gästerna i
värdshussalen, hvilka reste sig upp från sina platser och
närmade sig den besynnerliga gruppen vid dörren.
»Det ser ut som skulle herrn ha lust att lägga fötterna
på ryggen för att inte förstöra byxorna i gatsmutsen,»
började gevaldigern med ett leende, som endast är polisens
tjensteandar förbehållet.
»Herrn tänkte gå utan att betala, tror jag,» upprepade
traktören, med den öfre delen af kroppen framlutad och
gnidande händerna mot knäskålarna.
»Tänkte jag gå?» svarade Bruno; »ett stort misstag,
mine gunstige herrar! ... Jag tänkte bara gå ut på ett
ögonblick, men till bevis på att jag inte ville gå min väg utan
att först liqvidera, så står min hatt qvar på disken.»
Derunder visade han på sin hatt, som ganska ordentligt
stod bredvid griffeltaflan.
»En fin hatt, en dyrbar hatt!» utlät sig gevaldigern,
följande med ögonen anvisningen; »men ... men om det
gäller att välja mellan hufvudet och hatten, så lemnar man
gerna hatten i sticket, bara man får med sig hufvudet.»
»Låt mig veta hvad jag är skyldig, herre!» ropade
Bruno frankt till värdshusvärden; »klockan är slagen åtta,
och jag måste hem.»
»Ja, ja, klockan är slagen, klockan är slagen,» svarade
denne, utan att göra minsta min af att efterkomma sin
kunds billiga önskan.
»Nå, hur går det!» ropade Bruno, som nu fullkomligt
återvunnit sin fattning; »hur länge tänker ni uppehålla
mig? ... Marsch till disken!»
Dervid lade han sina händer på gubbens axlar och
trängde honom mot liqvideringsplatsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
