Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansigte var riktadt mot det ställe, der den unge mannen
stod betagen, fasttrollad vid marken.
Gestalten, som knappast kunde vara aderton vårar
gammal, var omsluten af en lätt skär blus, hvilken,
sammanhållen kring lifvet af ett svart saffiansskärp, nedföll i rika
veck utefter sidorna, röjande dock de rundaste former, och
uppgick ända till halsen, slutande der i en fin spets af
hvitt, krusadt tyll, som förgäfves täflade med den
bländhvita hy, till hvilken den slöt sig.
Hufvudet var blottadt, och de guldgula lockarna, som
dels voro uppfästa kring nacken och dels fritt ringlade sig
utefter tinningarna långt ned öfver den höga, men betäckta
barmen, liknade en knippa strålar, tagna från solen.
Ansigtet var antikens, men mindre strängt, mer mjukt
och smältande. För hvarje gång de mörka, men blixtrande
ögonen öppnade sig, var det som trängde en morgonrodnad
fram öfver pannans och kindernas liljor. De skiftade
oupphörligt mellan snöhvit oskuld och glödvarm vällust; men
begge voro omedvetna af sin tillvaro och tycktes ej förstå
att de voro olika hvarandra. Ack, aldrig ligga himlen och
jorden hvarandra närmare än på blomsterbädden af en
oskyldig qvinnas ansigte!
Albert bugade sig vördnadsfullt för den majestätiska
flickan, liksom för en drottning, men i stället för att blicka
nedåt der hon stod, höjde han ögonen uppåt, ty det
föreföll honom som stode hon ändå högre än han.
Det gick emellertid trögt för honom att hitta på något
ord till början af ett samtal. När blodmassan så der häftigt
rusar till hjertat, blir äfven det snillrikaste hufvud tomt
som en dödskalle.
»God afton!» ropade hon mildt och uppmuntrande,
liksom förstode hon hvad som föregick i den unge
bokhållarens innersta.
»God afton!» kom nu ändtligen han också fram med.
»Vill ni inte stiga hit ned?» frågade hon; »här är
grönt och blommorna så friska, men deruppe har solen
nästan bränt bort allt.»
En sådan inbjudning emotstår ingen dödlig. Med ett
par skutt var Albert Kron nere i dalen vid den sköna
flickans sida.
»Det gläder mig att ånyo få tacka er för i morse,»
sade hon med en blick som nästan gjorde honom solblind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
