Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, jag tror att det inte bekom mig väl,» svarade
hon; »det är bäst att jag går in ... Får jag stödja mig vid
er arm?»
Denna fråga gjordes med en darrande och bönfallande
stämma, liksom ansåge hon det för en synnerlig lycka att
få hålla den fattige bokhållaren under armen.
»Hur kan ni fråga så!» yttrade Albert förvånad; »om
ni ej toge det för den grymmaste egennytta, så skulle jag
tacka himlen för er opasslighet, emedan det är den som
tillskyndat mig den afundsvärda äran att få ledsaga er så
här ... så här förtroligt.»
»Förtroligt!» upprepade hon hviskande under en djup
suck och med ett smärtfullt leende på de gudasköna
läpparne.
Stoltare än en konung på sin tron och lyckligare än
en brudgum på tröskeln till brudkammaren, ledde Albert
sin dam uppför kullen.
De stannade framför dörren till mor Stinas stuga.
»Ni känner er säkert något bättre nu,» sade han; »ni
är inte så blek som nyss.» ^
»Ja, jag mår verkligen bättre nu.»
»Gud vare lof för det!»
»Tack! Innerligt tack för all er godhet ... och nu
godnatt!»
Ynglingen böjde sina läppar öfver hennes hand för att
kyssa den.
»Nej, nej!» ropade hon, dragande häftigt sin hand
tillbaka.
»Kanske jag förolämpade er!» yttrade Albert med
bestörtning.
»Ack nej! Ack nej!» ljöd hennes röst, i det hennes
undersköna ögon sökte himmelen.
Då såg Albert, huru en tår smög utur hvardera ögat
och perlade fram öfver de långa, täta ögonhåren, till dess
den nedföll bland daggen i gräset — nedföll kanske öfver
någon insekt, som slumrat med en trogen blomma i famnen,
men hvars sömn nu blef störd. Hvem kan slumra med
en sådan tår öfver sitt hufvud!
Ju längre Albert betraktade flickans ansigte, desto
underligare blefvo rörelserna i hans hjerta, och det började
småningom förefalla honom, som vore den förtrollande flickans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
