Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag behöfver den inte ... denna rena blick och dessa
klara tårar måste vara ett oskyldigt hjertas egendom.»
»Haf tack för dessa ord! ... O, aldrig kan ni föreställa
er, hvilken rik tröst de skänka mig i denna stund!»
»Så ung och redan så olycklig!» sade ynglingen med
djupaste rörelse.
»Så god ni är,» yttrade hon, »så ädel! ... Den bäste,
den ädlaste jag hittills funnit!»
En arm, den rundaste och hvitaste som någon qvinna
ännu egt, sköt dervid fram genom en öppning på den mörka
sidenkappan och lade lätt sin hand på ynglingens skuldra.
»Men jag skall gifva denna förklaring som ert ädelmod
förbjuder er att fordra,» hviskade hon; »jag skall gifva er
den, om också mitt hjerta skulle brista dervid ... Jag begär
af er ett möte.»
»Ett möte!» stammade han med en förvirring, som allt
mer tog öfverhand.
»Ja, ett möte ... det sista. ...»
»Det sista!»
»Ja, det sista ... ett möte för sorgligt förtroende och
evigt farväl!»
»Hvar och när?»
»På samma ställe der vi först råkades ... vid stranden.»
»Ja, vid stranden.»
»I morgon förmiddag klockan tio.»
»Jag skall komma.»
»Till dess skall ni tänka på mig med det deltagande,
som den oförvållade olyckan förtjenar ... ja, ni skall göra
så, det vet jag ... jag har sett er så litet, och ändå tycker
jag, att jag känner er så väl!»
Flickan lutade dervid sin panna mot samma hand som
hvilade på Alberts axel.
I detta ögonblick glömmande jord och himmel och
knappast vetande hvad han gjorde, lindade han sin arm om
hennes sylfidiska lif och slöt henne sakta till sitt bröst.
När han då kände mot sitt hårdt bultande hjerta den
häftiga rörelsen af en barm, hvilken svälde hög och fri
under det lösa, lätt eftergifvande sidentyget, kunde han icke
motstå begäret att närma sin mun till det riklockiga hufvud,
som svallade och brände mot hans eget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
