Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag skulle visst icke vågat falla besvärlig för egen
räkning,» sade löjtnanten; »men det står en ung herre i
tamburen och anhåller om företräde hos mamsell Julia ...
en veritabel landsortssprätt!» tillade han skrattande.
»Ah, det är han, det är han!» ropade Julia och
skyndade ut ur sängkammaren, ilande genom det yttre rummet
med verklig fara för betjenten och pigorna, som dervid voro
nära att stötas omkull af den brådskande damen.
Löjtnanten och hans systrar sågo förvånade på
hvarandra; men deras förvåning blef ännu större, när Julia,
efter några minuters bortovaro, återkom, ledande vid handen
en ung och för dem alldeles obekant herre.
»Jag får presentera,» yttrade Julia med glädjestrålande
ansigte, »herr bokhållaren Albert Kron från Nora,
mamsellerna Therése och Laura Ell samt herr löjtnant Gustaf
Ell, alla mina mycket goda vänner!»
Bokhållaren bockade sig i flere omgångar. Mamsellerna
Ell nego, med möda hållande sig från skratt. Löjtnanten
gjorde en lätt bugning, rynkande pannan på ett visst
förnämt sätt, något uppblandadt med ironiskt löje.
Gardesofficerare se i allmänhet mycket förnäma ut och
hafva godt om ironiska leenden, ehuru himmelen vete, hvad
de egentligen hafva att vara förnäma öfver, eller hvarför
de skola vara så der ironiska mot andra, då de ha hvarandra
så nära!
Förvåningen gaf emellertid småningom vika för den
skrattlystnad, som åsynen af landsortssprätten ovilkorligen
väckte.
Det torde derför vara i sin ordning att upplysa läsaren
om orsaken till den hastigt uppkomna munterhetskänslan
hos vår löjtnant och hans begge systrar.
Vår hjelte, hvilken begifvit sig till Stockholm enkom
för att uppvakta ett ungt och skönt fruntimmer med frejdadt
namn, hade naturligtvis tagit på sig det bästa han hade.
Han var klädd i frack och byxor, visserligen svarta, om
också mer gränsande till vadmal än till kläde; men, ehuru
berörda plagg voro både hela och fläckfria, buro de dock
från ofvan till nedan spåren efter den enfaldige
sockenskräddarens mått och sax.
Byxorna voro så rysligt vida, att säkert ett halft
dussin vanliga officersben kunnat rymmas uti dem, och
frackskörten så breda, att de hvar för sig kunde begagnas till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
