Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alberts garderob följde således icke med sin tid, och
ingen höll honom räkning för att han låg ett tjugutal
framom den.
Till råga på olyckan hade han stöflar, mer befryndade
med den fördunklande skältranen än med den glansgifvande
blanksmörjan, och handskar hade han inga, hvarigenom de
brunsvarta och genom arbete något grofva händerna blefvo
en förargelse i ögat på dem, som hade händer endast för
att blanda kort och skära kyckling.
Hans ansigte var visserligen fritt och högburet som
en utvecklad fana, men fanan var tyvärr trefärgad. Pannan
alabasterhvit, kring hvilken det kastanjebruna håret, kanske
för mycket pomaderadt, behagligt slöt sig, mellersta delen
af ansigtet rödbrun och den nedre mer svart än brun,
alltsammans solens verk, denna sol som gifver regnbågen
så vackra färger, men så styfmoderligt behandlar menniskans
anlete.
Men framför allt var det hatten som utgjorde föremål
för det förnäma sällskapets halfqväfda fnissningar. Det går
för sig att i den bästa sällskapskrets inkomma med ett
gammalt förstockadt hjerta, men en gammal uppstockad
hatt, det är mer än den fördragsammaste mage kan smälta.
Julia Palm såg ej sina vänners roliga grimaser, ty
hennes ögon hvilade så innerligt på den trefärgade fanan,
liksom hade hon svurit den trohet i döden.
»Kanske vår närvaro besvärar mamsell Julia?» frågade
löjtnanten,, något förargad öfver den uppmärksamhet Julia
tycktes egna den nykomne landsortssprätten.
»Ack, mina goda vänner,» vände sig Julia till
löjtnanten och de två flickorna, »om jag skall tala uppriktigt,
så hade jag något högst angeläget att tala med denne herre
om ... Om ni derför ...»
»Förmodligen ett original,» hviskade löjtnanten
småleende till Julia, »en modell, som vår stora målarinna
förskrifvit från någon landsort för att ...»
Julia spratt häftigt till och kastade hastigt blicken först
på bokhållaren och sedan på de småflinande väninnorna,
till dess den slutligen stannade på löjtnant Gustaf, men
denna gång var den blixtrande och uddhvass som en
dolk-klinga.
»Ja,» svarade hon hviskande, men icke leende, »det
är ett original, en modell, men icke blott för konstnären,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
