Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Derefter red amazonen fram ur skogen och återtog sin
förra ställning. Efter en stunds väntan sprängde hon utför
backen, ty hennes blick hade uppfattat en vanlig bondkärra,
hvilken från fjerran närmade sig backen. Från traf föll den
apelkastade springaren in i galopp, till dess han hunnit något
förbi kärran.
»Välkommen, i alla goda englars namn!» ropade
ryttarinnan, kastande om sin häst och stannande.
I kärran sutto en vanlig skjutsgosse och en ung man
med solbrändt ansigte och dambetäckta reskläder.
Med ett utrop af glad öfverraskning hoppade den
resande ur kärran och närmade sig med blottadt hufvud
den ståtliga amazonen, sedan han tillsagt skjutsgossen att
fortsätta vägen uppför backen.
»Ack ja, välkommen!» upprepade hon, mottagande den
resandes uppräckta hand och, böjande sig ned öfver honom,
tryckte hon en kyss på hans panna.
»Hvilket möte!» utbrast ynglingen med hänryckning;
»hvad jag måtte bli lycklig på Gunilholm!»
»Stackars gosse, ansigtet alldeles öfverhöljdt af dam!»
sade hon, omfläktande honom med en hvit, spetskantad
batistduk.
Ryttarinnan bibehöll fortfarande den resandes hand,
under det hennes häst långsamt framskred mot backen.
Länge betraktade hon stum den unge mannen. Det låg i
den djupa blicken en darrande fråga, som ynglingen förstod.
»Hon är borta och, som jag hoppas, äfven i säkerhet,»
svarade han, nästan hviskande och spejande åt begge sidorna
af vägen, liksom fruktade han, att någon tredje kunde lyssna
till svaret.
En suck af djupt lidande gick öfver rosorna på den
höga flickans läppar, och hennes nyss så glänsande ansigte
syntes fördunkladt, liksom solens strålkalk, när molnets
svarta hand famlar deröfver.
»Hvad det gjorde mig öndt att nödgas störa ert lugn!»
utlät sig den unge mannen; »mitt bref gjorde er säkert
mycket bedröfvad.»
»Ja,» svarade hon; »men jag tackar er icke desto
mindre ... jag är nu förberedd på allt ... Vet hon, att jag
vistas här?»
»Jag tror det ej ... och för öfrigt syntes hon mindre
angelägen om att träffa er ... Orsaken, hvarför hon inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
