Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De kalla händerna togo de varma och förde dem upp
till läppar af is, öfver hvilka meningen af en kyss
norrskenslikt darrade.
»Moder, moder!» hviskade Julia och lutade sina ögon
så nära intill den döendes, att icke ett damkorn skulle
kunnat tränga sig emellan de begge ögonparen: »Albert
förlåter dig och beder för dig.»
Då kände Julia sitt ögonlock vidröras af något, som
först brände till, men ögonblickligen derpå kylde och isade.
Hon vände sitt ansigte något åt sidan och förde upp ett
finger till ena ögonlocket. Då kände hon på fransen vid
öfre ögonlocket en perla, en förstelnad tår, den döendes
sista gärd åt lifvet, ty i detsamma vände dödsengeln om
sin fackla, och denna qvinna, med dess enda dygd och
många brott, andades icke mer ...
Knäfallande invid dödsbädden, betraktade Julia länge
den dödas ansigte och såg, att ju mer de kalla
anletsdragen sammanföllo, desto ljusare och mildare blefvo de.
Hastigt gaf hon till ett rop af outsäglig fröjd och bad med
hopknäppta händer:
»Jag tackar dig, evige Förbarmare! Detta leende är
det första jag skådar på min moders ansigte!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
