Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag går i skjortärmarne, ty då tror hon att jag förkyler
mig, stackars liten gossel»
»Byggningen är alldeles förändrad och ommålad,»
anmärkte läkaren; »vackert, smakfullt, förtjusande ... Min själ,
är det icke ornament deruppe, som skulle pryda sjelfva
målarakademiens hus i Stockholm!»
»Det är min hustrus verk ... Det hjelpte inte, hon
måste ... jag höll i stegen, medan hon var uppe och målade,
och den som inte släppte henne ned, innan hon fått arbetet
färdigt, det var jag ... Det var så roligt att se, hur hon
stod der och drog med penseln från ena sidan till den andra
och strök mig på näsan emellanåt.»
»Det är din hustrus sak att försköna allt.»
»Tackar ödmjukast!... Ah, se der kommer
förskönerskan ut på trappan ... Hvad hon skall bli storögd, när hon
får se dig! ... Julia, min söta Julial»
På trappan visade sig nu bland slingerväxter och
blommor af alla slag en qvinlig gestalt, hög, yppig och med ett
ansigte, för hvilket blommorna tycktes buga sig.
Liksom året har höstdagar, hvilka i värma och glans
kunna mäta sig med vårens, så har äfven qvinnan, när
hennes höst inträdt, ofta ett utseende, som icke tyckes
sakna något af ungdomens behag. Detta kallas hennes
andra vår. Skön är visserligen den rodnande rosen, men
lika skön den gyllene frukten, som rodnar och glöder under
himmelens sol.
Visserligen var icke Julia mer Venus, omfladdrad af
de yrande graderna; men hon var Juno med majestätets
lugn på den höga pannan.
Inspektorskan var klädd i ett slags rock af ljusblått
bomullstyg, och hufvudet var obetäckt; men den
tjugunioårigas lockar syntes lika rika och solglänsande som den
adertonårigas. En strålande knippa af finpolerade nycklar
hängde i en förgyld ring vid den ståtliga husmoderns sida.
Inspektoren sprang uppför trappan och kysste sin frus
händer, utan att anmärka något mot deras hvithet, hvarefter
hon, med venstra armen om sin makes hals, gick utför
trappstegen och räckte högra handen åt den nykomne
gästen.
»Behöfver jag säga er, herr doktor, hur välkommen ni
är!» sade hon med detta leende, som qvinnan enkom tyckes
ha fått för att lägga det starkare könet i bojor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
