Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 2. Slaget i Sista styfverns trappor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STAGET I SISTA STYFVEBNS TRAPPOR.
51
lapparne hade numera ej utrymme för annat iin klagoljud
och jemmerrop.
Huru många ögon skulle ej ha blifvit utstungna och
näsor inslagna, om ej ett skyddande öga vakat öfver den
stridande ungdomen! När barn leka mäns lekar, sökande
likna dem i våldsamhet och vildhet, sörjer merendels Gud
för, att ingenting värre händer. Det är blott det fullmogna
oförståndet som rättvisligen får sitta emellan.
Claristernas nederlag blef fullständigt. De flesta af
dem hade redan bortkastat sina vapen och bådo om försköning.
Endast Pauli, Axner och Hök, jemte de få som stodo
omkring dem, tänkte på ingenting mindre än att gifva sig.
Deras tapperhet väckte sjelfva fiendernas beundran; men
detta skulle ej ha räddat dem, om ej några sjömän och
andra opartiska åskådare, tillhörande arbetsklassen, hvilka i
början haft rätt roligt åt skolornas martialiska upptåg,
förbarmat sig öfver de instängda claristerna och börjat
undan-vräka de ifrigast påträngande samt derigenom öppnat något
rum till flykt för de besegrade. Derunder råkade Axner,
som hunnit utför trapporna och nu befann sig nere på
träbron, att blifva alldeles skild från sina kamrater och kom
dervid öga mot öga med en storväxt lärpojke, som under
vilda utmaningsrop och svordomar svängde en tjock påk
öfver sitt hufvud. Axner lyfte sin käpp, men fick i
detsamma af lärpojk ens tunga påk ett slag i hufvudet, så att
han sanslös föll till marken.
»Polisen! Polisen kommer!» hördes flere röster ur
den stridande hopen.
Några polisbetjenter syntes också verkligen bland
tumultet.
Detta blef signalen till en allmän flykt både för
segrarne och de besegrade, ty polisen betraktades som deras
gemensamme fiende och buse. Somliga flydde uppför Sista
styfverns trappor och de öfriga utefter hamnen. Bland de
senare befunno sig Pauli och Hök samt andra clarister. De
stannade ej förrän de hunnit till Blå slussen.
»Hvar är Axner? Hvar är Axner?» ropade Orvar Odd,
som nu först saknade sin Hjalmar.
»Axner, Axner, ja!» skreko alla om hvarandra.
»Han var bredvid oss under slagsmålet,» upplyste Hök;
»men sedan såg jag inte till honom mera . . . säkert blef han
skild från oss under trängseln . . . det var bra ledsamt, det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
