Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 3. Flickan i Stadsgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLICKAN I STADSGÅRDEN. 65
»Du vill ta lifvet af barnet. . . nej, det kan du inte
vilja... du gycklar bara.»
»Vet du inte, att supen just är lilla lifvet? . . . Det ska
pigga opp den lilla siklöjan, det.»
Gossen inom sparlakanen kände sina lemmar
öfver-gjutas af kallsvett.
»Bär du inte hit henne med godo, så drager jag er
begge fram till buteljen, om jag också ska ta er begge vid
kalufven!...»
Adolf hörde honom resa sig upp från stolen och kände
sitt blod stelna.
»Anders, goda beskedliga Anders!» hördes den arma
qvinnan bedja, »det är ju inte vårt barn . . . inför Gud och
barnets föräldrar måste vi ansvara för att ingenting ondt
händer det. . . du måste vara barmhertig . . . inte mot mig,
ty jag skall tåla allt, fördraga allt, liksom jag förr har
gjort... du vet hur jag lidit och ändå aldrig klagat för
någon menniska . . . och när jag klagat inför Gud, så har jag
ändå alltid bedt för dig . . . var menniska, Anders, om du
vill att Gud ska vara dig nådig på den yttersta dagen!»
Ett skallande hånskratt besvarade denna bön.
»Nej, Anders, du är ingen menniska,» fortfor den
förtviflade hustrun, »den onde har fått makt med dig, och
Gud nåde dig i din sista stund!»
»Supa först och predika sedan,» var den oblidkeliga
basröstens svar.
Adolf, som hörde den vilde mannen gå öfver golfvet,
satte sig upp i sängen och kramade sina fingrar emot
hvarandra, så att det knäppte i hvar led.
»Jag vill ut! . .. Jag ska anropa alla menniskor ute på
gatan om hjelp!» hördes qvinnan ropa.
»Jaså, din fullritade!» svarade mannen, »det skulle du
nog ha lust till. . . men det ska vi bli två om .. . försök att
komma ut nu, om du kan. . . försök att skrika, om du
kan . . . det ska bli lås för lädersäck och det som ingen smed
ska dyrka opp, det lofvar Storken och jag .. . och Tranan
ropar amen! .. .»
Ett sönderslitande jemmerrop, hvarmed barnets klagande
röst förenades, pressade sig fram ur qvinnans läppar.
»Nåd! Nåd!» klagade hon med halfqväfd stämma, »slå
mig, men akta. . . akta flickan ... aj! . . . Gud! . . . Gud!...
Oh! . ..»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
