Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 3. Flickan i Stadsgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLICKAN I STADSGÅRDEN.
65
Axner slog upp sänggardinerna, kastade sig ur sängen
och störtade fram på golfvet med blossande kinder,
framsträckta armar och hårtestarne utspärrade som taggarne på
en igelkott samt med blickar så brinnande, att glansen af
ett varglos ögon skulle ha fördunklats deraf.
Den vildsinte husfadern bleknade af fasa, lösgjorde sin
hand från den olyckliga hustruns lockar och drog sig på
skälfvande ben tillbaka mot väggen, hvarinvid han lutade
sig med gapande mun och stirrande ögon.
Hvarifrån hade väl denne objudne gäst kommit? Från
taket eller golfvet, himmelen eller afgrunden? I beggedera
fallen kände sig den bestörte värden lika mycket besvärad
af besöket.
Hade vår hjelte, begagnande sig "af det intryck, han
genom sin oförmodade uppenbarelse åstadkommit, antingen
strax gått ut sin väg genom dörren eller också krupit upp
tillbaka i sängen och dragit gardinerna igen efter sig, så
hade utan tvifvel karlen, som nu bäfvade för honom, blifvit
lemnad i den öfvertygelsen, att det varit ett bestraffande
öfversinligt väsende, som uppenbarat sig för honom, hvilket
möjligtvis kunnat utöfva något helsosamt inflytande på hans
förhärdade själ; men vår hjelte, som under loppet af hela
denna dag i fantasien sväfvat omkring i sällskap med de
största hjeltar, bland hvilka han icke räknade sig för den
minste, kunde nu icke föreställa sig annat, än att det var
hans egen personlighet som injagat sådan skräck hos Lallas
obarmhertige . fosterfader.
Den der, som redan blifvit sä förkrossad af min blotta
åsyn, tänkte han, hvad skall han då icke blifva, när han
får höra min röst! . . . Hvad annat än stoft och aska! . . .
Axner letade efter något mustigt uttryck, tog minnet
af kopparslagarverkstadens gesäller och lärpojkar till hjelp
samt fick på detta sätt slutligen tag uti följande, hvilket han
icke underlät att med tillbörlig deklamation framsäga:
»Vet du inte hut, din långa djefvul! ...»
Madamens kära hälft spratt till vid detta kraftuttryck,
och hans nyss förut nästan förstelnade ögon började nu
rulla i sina gropar som eldkulor.
Icke kan ett budskap från himmelen föra ett så ohyfsadt
språk, och icke heller är det tänkbart, att en ande från
afgrunden så der kan stå och huta sig sjelf. Nej, visst
icke. Snarare klingade det i den elake karlens öron som
Flickan i Stadsgården. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
