Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 4. Ett halft öra i stället för två stora himmelsblå ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
HAENEX.
»Och de stora blå ögonen!» tillade vår hjelte, som icke
längre nöjde sig med sådana småsaker som koltar och kängor.
»Men allt är förbi! . . . Hon återkommer inte mer . . .
aldrig får jag se henne mer . . . hvarför skulle jag bära bort
henne? . . . Jag var tokig ... jag var var vansinnig! ...»
Qvinnan nedsjönk snyftande på en stol med händerna
för sina ögon. Adolf grät och snyftade i kapp med henne.
Kopparslagaren vände dem ryggen, närmade sig fönstret
och upptog sin plånbok, bläddrande deruti.
Han nöp i en riksgäldssedel på två riksdaler och drog
fram den till hälften ur plånboken. Men något, som skymde
i hans ena öga, gjorde, att han sköt tillbaka riksgäldssedeln
in i plånboken och framdrog i dess ställe en bankosedel på
tre riksdaler, med hvilken han gick till bordet, vid hvilket
den snyftande qvinnan satt.
»Kära madam,» sade han, läggande sedeln på bordet
nära den sittande, »blif då förnuftig igen ... er lilla
fosterdotter är ju hvarken död eller begrafven . . . helsa på oss i
morgon, så få vi närmare språkas vid . . . kanske hittar min
hustru på någon råd för att hjelpa madam. . . Jag heter
Brundström, jag, är kopparslagare och bor på Norr i Stora
Vattugränd . . . alla menniskor känna kopparslagar
Brundström . . . Gud vare hos er, stackars qvinna! ... Se så, kom
nu, Adolf!»
Dervid tog han sin fosterson vid handen, förde honom
med sig till dörren och derefter ut i förstugan.
Qvinnan spratt upp från stolen och skyndade efter dem.
»Gosse, gosse! Akta dig för muraren!» ropade hon;
»men han vet inte hvad ni heter och inte heller hvar ni
bor, och Stockholm är stort. . . men akta dig i alla fall för
muraren! . . .»
Derefter ilade hon tillbaka och slog igen dörren efter
o o
sig för att få vara ensam med sin sorg.
Besynnerligt här i verlden! Sorgen är väl den
obehagligaste gäst man kan tänka sig, och likväl, när han kommer
och slår sig ned vid ens sida, stänger man igen sin dörr
och säger sig vara borta för alla andra besökande, till och
med för sjelfva glädjen, som man så väl kunde behöfva.
Kopparslagaren och hans fosterson begåfvo sig på
hemvägen, tyste och knappast seende pä hvarandra. När de
hunnit till källaren vid Södermalmstorg, stannade
kopparslagaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
