Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 6. Ett lik och en timmerstock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
BAIiNEX
ökade glansen i hans ’ögon. Dock hade han icke glömt de
stora himmelsblå ögonen i Stadsgården. Äregirighetens
känsla må vara huru stor och uppslukande som helst, så
lemnar den, åtminstone i en hjeltes bröst med trettonåriga
pulsar, ändock allfid åtminstone ett rum bredvid sig åt
kärleken. Hvarje liten flicka’ han mötte mönstrade han med
en öfvad kurtisörs blickar. Han såg ögon, stora och små,
bruna och blå, men hennes fann han icke, och de blå
sammetskoltarne hade med lilla Lalla försvunnit från jorden.
Hvad man ej ser på jorden, det ser man i himlen.
Adolf såg lilla Lalla sväfva i luften högt öfver Stora
Vattu-gränd, såg henne flyga från stjerna till stjerna, lånande dem
en gnista af sina ögon, för att de desto klarare skulle lysa
öfver Adolfs hufvud. Detta såg han tydligt, när han var
vaken. När han sof, drömde han om, huru han följde henne
öfver land och sjö, huru han sam efter henne bland vågorna,
hvilka alla samt- och synnerligen liknade blå sammetskoltar
med hermelinsbräm, huru han dök ner efter henne i djupet,
der han upptäckte, att alla fiskar hade blå ögon, och huru
han på sjöbotten kraflade bland skal och snäckor, som alla
skiftade i samma himmelsblå färg.
Så svärmade vår hjelte. Alla svärmande hjeltar blifva
melankoliska och alla melankoliska hjeltar farliga för det
täcka könet. Adolf var på god väg. Sådan som liten, hvad
skulle han icke blifva som stor! Akten er, I väna mör!
För Amor fanns blott en enda Psyche.
Men lemnom lifvet med dess förgängliga blomstergårdar,
dess gäckande bilder. Dröjom för en stund vid den svarta
döden, lifvets klaraste verklighet. Skådom denna lilla
likkista med hoppets gröna stjernor på oskuldshvit botten.
Betraktom, huru den tunna, hvita gasgarneringen utbreder
sig åt båda sidorna, liksom vingarne på en flyende engel.
Och denna lilla krans af vårens förstlingar, de späda
hvit-sipporna, som sluter sig vänligt till ljusa lockar kring
förbleknad tinning, hvad är den väl annat än en vår, som
följer en vår i grafven? Skådom denna lilla, af den ömma
sorgen festligt smyckade hydda, hvad är den annat än det
tomma, brustna skalet efter en kärna af oskuld, hvilken nu
skall gömmas i jorden, sedan en engels finger plockat
kärnan derutur? Du lilla slumrande engel! Hvad hade du här
på jorden att göra? Var det blott för att lyssna till lifvets
farväl, innan du knappast hört dess välkommen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
