Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 6. Ett lik och en timmerstock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
RARNEN.
»jaså, den föll inte på sidan?» frågade den förre.
»Du kan väl se, ditt blindstyre, att den ligger med
lilländan rakt emot oss och med storändan invid stapeln . . .
underlig balans, det! Det ser nästan ut som hade någon
stått innanför och skjutit ut den.»
»Det kan väl ingen vara i stapeln ... en hund eller
en katt kanske.»
»En hund eller en katt som skjuter omkull en stock! . . .
Du är visst dum som en hund, du!»
»Och du fräser som en katt, du!»
»Prata mindre och gör mer, du!»
»Det angår dig inte, du!»
Under denna korta och enkla dialog gingo de båda
karlarne åter till sitt arbete.
Axner och Hök hade sprungit ner till bryggan, på
hvilken de nu stodo, reflekterande öfver hvad som händt.
»Det var nära att jag följt min stock,» sade Hök.
»Evig lycka, att det inte hände oss det minsta!» sade
Axner.
»Guds försyn!»
»Ja, min goda fostermor har rätt,» yttrade Adolf med
rörelse; »man kan aldrig nog. mycket tacka och prisa Gud!»
»Nej, Adolf!»
»Gossar, gossar!» hördes Paulis röst.
»Pauli! . . . Här äro vi,» svarade gossarne på en gång.
Det dröjde ej många sekunder förrän Pauli stod
bredvid dem på bryggan och af dem fått veta, för hvilken
fara de nyss varit utsatta. Men vid den åldern sysselsätter
man sig ej länge med det som är ledsamt, och man tänker
efteråt icke länge på den fara man undsluppit — knappast
på den man fått känningar af. Det beslöts att ro på Clara
sjö och leka sjömän på engelska linieskepp.
Under det de nu som bäst sysslade med den båt de
skulle begagna och arbetskarlarne, svärjande och grälande
med hvarandra, sågade på sin stock, framstack ur en
öppning i stapeln ett bredt och fult menniskoansigte, hvilket
med ett uttryck af den svartaste ilska och harm följde med
ögonen gossarnes alla rörelser på ftyggan.
»Satt då satan i stocken, som inte smetade fast deras
skallar vid jorden?» mumlade munnen i detta rysliga
ansigte; »har då sjelfva helvetet skickat mig på halsen de der
begge latryggarne som stå och såga der? . . . Hade inte de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
