Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ynglignarne - 8. Trumpetsignaler och sabelhugg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
YNGLINGARNE.
»Hör du, Pauli I» fortfor Hök; »det är förbi med
Grekland ... du får resa utan mig... det är förbi ni ed
fältmarskalken ... du får bli det ensam.»
»Jag skall strida för både dig och mig,» sade Pauli
med ett leende i tårar.
»Hårdt att stupa vid en simpel profskjutning!» suckade
Hök; »och det enda som gläder mig är, att det inte skett
genom mitt eget förvållande . . . detta är också en tröst för
mina stackars föräldrar.»
»Kronprinsen har besökt dig, hörde jag nyss,» sade
Pauli; »du får behålla din lön, och hans kunglig höghet
ger dig en årlig pension, så länge du lefver.»
»Jag är tacksam för denna stora nåd,» svarade Hök;
»men hvad är det i alla fall för den, som tänkt eröfra
verlden!»
»Du har qvar dina armar och framför allt ditt goda
hufvud,» sade Axner, »och det är numera inte alltid med
svärdet som man eröfrar verlden.»
»Du menar, Axner, att ett ben mer eller mindre
ingenting gör... hårdt ändå för den som fått bara två af det
slaget. . . flugan har fått sex, hon, och vingar till på köpet. . .
hvad den stackars menniskan är vanlottad!. . . Men du har
rätt, ännu kan jag bli nyttig. . . och jag skall bli det, mina
vänner!» genmälde Hök, beseglande orden med en blixt,
som för ett ögonblick tände lif i hans matta ögon.
Läkarne nalkades sjuksängen med tillsägelse, att den
blesserade ej finge uttrötta sig genom talande och att allt
vore färdigt till amputationen.
»Ni måste gå, mina vänner!» hviskade Hök; »ni skulle
lida mycket mer än jag, och det kunde modfälla mig . . .
Ja, mina herrar, jag är färdig! . . . Låt det bara gå som en
dans . . . det blir den sista dans mitt ben får göra i denna
verlden.»
Axner och Pauli lemnade sjukrummet och trädde ut
på gården. Der mötte Pauli en annan sergeant vid
artilleriet, med hvilken han kom i samtal; men Axner fortsatte
långsamt sin väg ut på den öde gatan och hade hunnit
några famnar från sjukhuset, grubblande öfver sin
barndomsväns olycksöde, då han oförmodadt kände sig bakifrån
omfattad af tvänne grofva armar och hörde öfver sitt hufvud
en ihålig basröst utropa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
