Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ynglignarne - 8. Trumpetsignaler och sabelhugg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRUMPETS TGNALER OCH SABELHUGG.
159
»Så har jag dig ändtligen, din ertskanalje! Nu skall
du icke undkomma mig!»
Axner igenkände med förskräckelse den vilde
hämnarens röst.
»Pauli! Pauli! Hjelp! Hjelp!» skrek han, i det han
ansträngde alla sina krafter för att slingra sig utur de
jern-armar, som omslöto honom.
Muraren makade den högra af sina breda näfvar upp
mot Axners strupe och qväfde hans stämma.
»Du får inte skrika dig hes i otid, min gosse!» sade
den -förfärliga rösten; »bara jag väl fått stubba öronen af
dig, så skall du se’n få skrika så mycket du orkar . . . hvar
f-n stoppade jag knifven?»
Axner vågade icke röra sig ur stället; ty vid hvarje
rörelse han gjorde, kände han sin strupe tillklämmas af den
rysliga handen, som icke lemnade sitt fördelaktiga tag, under
det att muraren med den andra tycktes leta efter något i
sin barm. Någon annan lefvande varelse än hämnaren och
hans skälfvande offer syntes ej till på hela gatan.
Axner greps af en dödande ångest, och han befalde sin
själ i Guds hand. »Helvetets alla djeflar, har jag icke
tappat min knif!» hördes ånyo muraren utropa; »men...
men det skall gå för sig ändå . . . bättre brödlös än rådlös! ...»
Axner kände sitt ansigte närmare beröras af murarens
flåsande andedrägt, till ljudet liknande en spinnande tigerkatts.
Ynglingen samlade i detta fasansfulla ögonblick hela
sin styrka och lyckades visserligen slita sig ur det lefvande
skrufstädet, men raglade med detsamma framstupa omkull
på gatan.
Rytande till, lik ett lejon som fruktar att gå miste om
sitt rof, kastade muraren sig öfver den fallne, betäckande
honom med sin kropp. Kampen var vild. Det var en
oförsvagad och förtviflad ynglings sista krafter som kämpade
mot en jättes, fördubblade af hämdens raseri. Utgången
kunde dock ej länge blifva oviss. Axner kände sig förlamas,
och dödens natt började uppstiga för hans blodsprängda ögon.
»Släpp, du niding, eller hugger jag dig i tusen stycken!»
ljöd i lagom tid en stämma, klingande i Axners öron med
ljudet af den basun, hvarmed engeln på den yttersta dagen
blåser lif i de dödas grifter.
Derefter hördes hugg på hugg af en dragen sabelklinga,
uppblandade med murarens vrålande läten. Axner, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
