Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ynglignarne - 9. Afsked och återfinnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
ynglingarne:.
förorsakade af nästan alldaglig värk i det stympade benet,
ansatte honom, bredde öfver hela hans själ en skymning
af svårmod, som lätt skulle hafva öfvergått i den djupaste
natt, så framt icke en innerlig gudsfruktan hade öfversållat
det nattliga fästet med de rikaste stjernor af hopp, förtröstan
och tillförsigt.
Ju mer Hök såg upp mot dessa stjernor, desto mer
bländades han at" deras magiska skimmer, och snart trodde ’
han, att de endast voro till för att lysa öfver honom,
väntande på de nya, stora värf, som från honom skulle
utgå under deras inflytande och hägn. Försynen, tänkte
han, ville icke göra mig till en hjelte med svärdet i hand
och med foten på en blodbestänkt jord: hon ville göra mig
till något annat, något bättre, något upphöjdare, något för
hela menskligheten gagnande, oumbärligt, stort. Så började
han utfundera planer till menniskoslägtets reformerande ocfi
totala omstöpning. Som det var ett behof för honom att
meddela andra sina åsigter, så sökte han med rastlös ifver
alla möjliga tillfällen att komma i beröring med sådana
personer, som han förmodade vara intresserade af det stora
verket. Ofta hörde man honom midt på gatan, med dei^
mest flytande svada och cn af entusiasm uppjagad rodnadi
på de gula kinderna, högt orera inför någon bekant, hvilken
han fasthöll i knapphålet vid kroken af sitt finger. Man
svor inom sig sjelf öfver en talare, hvilken, med gatstenen
till tribun, skydde hvarken regn eller snö, som besväraift.1
åhöraren; men man hade så svårt för att afbryta en tak«s
ord, som inspirerades af det varmaste och mest välmenflRc
hjerta.
Dessemellan deltog han i det gladare och oskyldigare
sällskapslifvet och var gerna sedd deruti, ty han var mycket
musikalisk och tyckte mycket om fruntimmer. »Hvarför
skola dufvorna fly för den vingskjutna höken!» brukade
han ofta yttra till de hulda sköna. Men dufvorna flydde
icke för en hök, som, ehuru han ej kunde dansa, likväl
sjöng för dem så vackra visor och alltid hittade på så
roliga lekar; ty när Hök icke var i farten med sina krångliga
och svårfattliga deduktioner, så uppflammade alltid’ hans
forna sprittande lynne, och då var han en af de
angenämaste sällskapsmenniskor. Gerna omtalade han för damerna
kulans första gräsning, som kostat honom hans venstra
ben; ty tårarne, som dervid perlade i de skönas ögon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
