Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ynglignarne - 9. Afsked och återfinnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
ynglingarne.
Dervid lade han sina händer på Höks skuldror och
betraktade nära och länge hans ansigte, hvilket uttryckte
den högsta förvåning.
»Ja, ja, så är det!» sade han långsamt och högtidligt;
»men nu, bror Hök, glömmer jag dig aldrig!»
Derefter lutade han sin mun till Axners öra och
hviskade: »vi... vi återse hvarandra!»
Pauli försvann.
»Det var besynnerligt. Hvad mente han med det?»
yttrade Hök.
»Jag vet inte,» svarade Axner och tryckte den arm,
han hade invid sin, innerligt, men med en oförklarlig oro
i hjertat.
Derefter fortsatte de hemvägen, tysta och slutna inom
sig sjelfva.
När de kommit ett stycke utför Norrtullsgatan, mötte
de en karl, som snuddade tätt förbi Höks sida och dervid
uppstämde följande visa:
»Ett opp och ett i minnet,
Klang i min trumpet!
Hi, så godt det gör i skinnet,
Kulan far i knätl»
Hök ryckte våldsamt på sig och stannade.
»Hörde du inte?» hviskade han till Axner.
»Honom som sjöng?» yttrade denne förvånad.
»Ja, honom som sjöng?» svarade Hök, rysande.
Axner tittade uppåt gatan, men mörkret hindrade
honom från att se den besynnerlige sångaren. Då hördes
genom mörkret ånyo:
»Ett opp och ett i minnet,
Klang i min trumpet!
Hi, så godt det gör i skinnet,
Kulan far i knät!»
»Hvem var det?» frågade Axner, underligt stämd af
den hemska sången.
»Du känner honom inte?»
»Jag kan ju inte se honom i mörkret.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
