Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ynglignarne - 10. Tvänne sjuksängar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvänne sjuksängaë.
185
icke flere personer än några gummor från församlingens
fattighus, bisittaren vid det lofliga kopparslagareembetet, herr
Brundström, med fru, arbetare och pigor, hvilka vid strängt
ansvar voro anbefalda att den dagen inställa sig i Guds hus,
samt Axners begge vänner, Pauli och Hök. Klockaren,
organisten och orgel tram paren behöfva naturligtvis icke
upptagas i räkningen. Axners predikan var onekligen vältalig
och rörande. Med undantag af Pauli, »den store syndaren»,
såsom han af Hök dagligen benämdes, greto alla, men
mest fru Brundström. Axner höll icke desto mindre på att
komma af sig, ty vid ett tillfälle, då han från sin upphöjda,
högtidliga ■ plats yttrade, »att den fromma menniskan skulle
nedstiga i sin graf, följd af alla redliga menniskors tårar»,
hörde han tydligen den nära invid predikstolen sittande
Paulis stämma, som sade: »då måtte hon komma att ligga
bra blött». Vid ett annat tillfälle, då han ordade om
»skönheten af att hvila i skuggan af paradisets palmer»,
såg han sin andre vän, den sannt kristlige Hök,
bekymmersamt runka på hufvudet. Han skulle alldeles ha förlorat
koncepten, så framt icke fru Brundströms högljudda
snyftningar återgifvit honom modet. Hon hade ett öfverflöd
af tårar, som kunnat räcka till för en hel församling i våra
gudlösa tider. Verksamt understöddes hon af sina båda
pigor och fattighusgummorna. Efter slutad predikan
mottogs predikanten i sin rödögda fostermoders armar, och
kopparslagaren svor på, att Wallins, Hagbergs och Franzéns
predikningar voro emot fostersonens som en pris snus af
Dimanders mellansort mot en kardus af Gefle vapen. Men
Pauli och Hök delade ej de andras förtjusning. Pauli
bedyrade, att han aldrig tillförene varit så sömnig och detta
oaktadt han, för säkerhetens skull, tagit sin goda middagslur
innan han begifvit sig till kyrkan. Hök fann sin väns
predikan för grann och verldslig. Axner hade ingenting
att invända, hvarken mot det ena eller andra, men tänkte:
en gång är ingen gång. Derför, när ban lemnade tillbaka
prestkappan åt klockaren och prestkragarne åt komministern,
som lånat honom dem, var det hans fasta beslut, att denna
hans profpredikan skulle vara hans afskedspredikan, och att
han icke skulle falla Guds ords tjenare till last vid
ansökningar till pastorat eller sacellanier. Detta kostade i
början mycket på fru Brundström, men hon tröstade sig
slutligen med den tanken, att hon skulle få sig en sjukdöm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
