Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ynglignarne - 13. En månskensqväll på Djurgårdsbrunnsviken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att någon menniska på hans rop skulle hinna komma till
hans undsättning, huru ville han rädda sig? I båten blinkade
döden mot honom från det blixtrande stålet i banditens
breda hand; ur det glittrande vattnet log likaledes döden
mot den djerfve, som vågade störta sig deruti. Han kände,
att hans lif hängde på ett hårstrå. Kraftfulla själar kunna
förlora mycket här i verlden, men aldrig sin rådighet i
farans stund. Långt ifrån att förslöas och upplösas, sammanknyter
sig denna då till en förvånande styrka och spänstighet,
leende mot plågorna och döden, bristande först med
lifvet.
Axner såg, huru muraren långsamt reste sig i fören
och, i det han stödde ena benet mot venstra relingen, lutade
sig fram för att med klingan desto säkrare kunna träffa sitt
offers hufvud. Den lätta båten fick redan genom denna
ställning en betydlig lutning åt venster.
Ögonblickligen kastade sig Axner med hela sin kroppstyngd
åt samma sida. Båten vickade dervid våldsamt till,
tog in vatten och kantrade med all sin last, kappsäckar och
passagerare.
Axner sjönk genast ett godt stycke ner i djupet, men
var snart uppe med hufvudet öfver vattenytan. Han såg
nu den lilla båten ligga med kölen i vädret. Med några
raska simtag var han bredvid den och lyckades hastigt nog
komma upp på den. Sittande grensle öfver kölen, kastade
han nu sina blickar åt alla sidor af det glittrande vattnet
och upptäckte snart några famnar från båten ett hufvud, i
hvars af månen upplysta ansigte den högsta förskräckelse
och förtviflan uppenbarade sig. Axner ryste och tyckte sig
se Necken, när han höjer sig ur djupet för att skåda upp
mot den himmel, han för evigt förlorat.
Hufvudet närmade sig båten, och en hand, som
uppstack ur djupet, fattade häftigt tag i Axners ben. Medelst
en spark befriade denne genast sitt ben från den
omfattande handen, och med ett skrik försvann hufvudet under
vattnet.
På något afstånd från båten uppkom ånyo hufvudet,
och en hemsk röst genomträngde höstqvällen.
»Hjelp! Hjelp! Jag sjunker, jag sjunker!»
Hufvudet nalkades ånyo båten, och en hand höll sig
fast i dess kant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
