Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 14. »Den förskräcklige» spökar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
250
ynglingarne.
blick sökte först och främst den unga fröken. Hon var nu
sjutton är och af en fulländad nordisk skönhet; dock tyckte
han, att de himmelsblå ögonen icke voro så stora och
själfulla, som han drömt dem vara; men troligtvis härledde sig
denna omständighet från Axner sjelf, i hvars inre hennes
bild icke mera strålade så skön och helig som förr. Samtliga
sällskapets blickar hvilade med synnerligt välbehag på »den
vackre doktorn», hvilken de i alla afseenden funno värdig
detta tillnamn.
Under det man drack sitt te, fortgick samtalet, som
naturligtvis börjats rörande den sjuke, hvars tillstånd
upplystes icke vara så farligt som man förmodat, med en
okonstlad liflighet i hvarjehanda gladare ämnen, och det
dröjde icke länge förrän vår doktor, hvars tal och sätt att
vara röjde lika mycken verldskännedom som beläsenhet,
bemöttes med en förtrolighet nästan som hade han varit
en daglig gäst på stället. Teet var nu drucket, och tebordet
afdukades af betjenterna.
»Jag höll just på,» tog grefve Friisenhjelm till ordet,
»att, medan vi väntade på doktorn, uppläsa för grefven, min
måg, nägot som förtjenade en af de första platserna i en
pekoraliesamling.»
Dervid tog grefven upp från soffan en stor
papperslunta.
»Det är en högst egen tillfällighet som förskaffat mig
denna skatt,» fortfor han skrattande, »hvilket jag sedan
skall omtala för doktorn; men jag försäkrar, att doktorn
icke skall anse sin tid bortkastad genom att afhöra några
kapitel ur detta klassiska manuskript... Titeln är: Den
Förskräcklige i Södra bergen, eller Adolfs och Lallas
märkvärdiga och sorgliga Lefnadsöden, roman i tre delar.»
Grefvinnan, fröken och hennes fästman, den ståtlige
grefve Silfverhjelm, utbrusto i ett skallande skratt, som
kunnat höras långt ner på gården. Derunder kastade de
sina blickar på Axner, liksom toge de för gifvet, att äfven
han skulle instämma i deras glädje.
Men det var för märkvärdigt: långt ifrån att deltaga
i den allmänna munterheten, satt doktorn stum, ömsom
bleknande, ömsom rodnande.
»Mår doktorn illa?» frågade grefvinnan orolig.
»Nej, visst icke, hennes nåd,» stammade Axner;
»men... men jag blir alltid så upphettad, när... när jag
druckit te, hvilket jag högst sällan brukar dricka.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
