Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 14. »Den förskräcklige» spökar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»den förskräcklige» spökar.
.257
Alla blickade med den djupaste rörelse pä den unge
mannen, ur hvars själfulla ögon några tårar perlade fram,
helgade åt minnet af den tid, som är menniskans skönaste
på jorden. Grefve Friisenhjelm uppsteg, närmade sig läkaren
och tryckte hans hand.
»Förlåt också oss, herr doktor 1» sade han; »men hvem
kunde föreställa sig, att. . . hvem kunde någonsin drömma
om, att. . . men doktorn har rätt, man bör pröfva innan
man dömer, och ingen har rättighet att slå sig till riddare
på en annans bekostnad, föremålet må nu vara grånadt
som en gubbe, eller blomstrande som ett barn . . . blif inte
ond på oss, herr doktor... vi ha felat, men så sparade ni
inte heller på tillrättavisningar... vi hålla dem tillgodo,
såsom väl förtjenta, och dermed kan det vara qvitt.»
Grefvinnan och fröken samt sjelfva den nyss så pikerade
unge grefven omgåfvo Axner, bedjande om ursäkt för sin
obetänksamhet.
Försoningen var lätt vunnen, och allt snart godt igen.
»Men jag begriper inte,» började fröken Aurora, »var
jag verkligen med, när doktorn som barn lemnade romanen
qvar i pappas och mammas vagn... jag kan omöjligt
erinra mig ett sådant tillfälle, fast jag ganska väl kommer
ihåg många andra händelser till och med från min tidigare
barndom. . . när jag för omkring tre år sedan var sjuk
och då såg doktorn, var det för första gången, det
bedyrar jag.»
»Jo, fröken hvilade i det äldre fruntimrets famn och
log emot mig som man ler åt en gammal vän,» svarade
Axner, i det han fäste på den unga damen en blick, hvaruti
minnet af hela hans barndomsglädje lågade.
»Som en gammal vän!» svarade Aurora rodnande och
förvirrad af hans glödande öga; »men . .. men hvar i Guds
namn har jag då sett doktorn?»
»Jo, ett år förut. . . mins ni inte en gosse, som ... i
Sista styfverns trappor . . . vid Stadsgården . . . hon kallades
Lalla, och ...»
Axner tystfiade tvärt, ty det var något inom honom
som sade, att han ej, utan att stöta på vissa ömtåliga
känslor, kunde fortsätta.
»Ah, det var Laura!» utropade grefvinnan; »ja, det
var Laura ... det var hon!»
Flickan i Sladmjardm.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
