Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- III. Laura
- 15. Åsknatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
| Femtonde kapitlet. |
Åsknatten. |
När augustisolen gick ned för att släcka sina kinders
brand i Vetterns vatten, mottogs hon ej af lugna, rodnande
vågor. Ett tjockt, svartgult moln hade uppgått öfver
vesterns skogar och stränder, inbjudande vågorna till vilda
lekar.
Axner lade sig, men kunde icke sofva. Han hörde
stegen af den annalkande orkanen, men han tänkte blott
på dagens tilldragelser. Han hade sitt ljus tändt och
bläddrade här och der i det märkvärdiga manuskriptet,
hvilket han pä ett så underbart sätt återbekommit. Man
glömmer stormarne omkring sig, när man af minnets trollspö
tillbakaflyttas till sina första dagars leende dal och doftande
rosenbilder. Hvilken är väl så förhärdad, att lian icke
gripes af en saligt hugsvalande känsla vid åsynen af de
föremål, som, oaktadt deras närvarande obetydlighet, likväl
då betydde så mycket för en oskyldig blick, ett obefläckadt
hjerta? Kastar du väl med likgiltighet bort den lilla
tennbiten, som du händelsevis återfinner i dina gömmor och
på hvilken den vackra tennsoldaten en gång stod? Ack
nej! Du vill gråta när du betraktar den stympade
qvar-lefvan, ty på denna simpla tennfot stod en gång din
barndomsglädje.
Först mot midnatten släckte Axner sitt ljus och
somnade in. Stockholms Stadsgård med dess rullande
varu-fastager och beckiga sjömän är i och för sig sjelf föga
poetisk; men när fastagerna glänsa som det rödaste guld
och sjömännen, hvilka svärma deromkring, hafva bussaronger
af silfverskir och solljusa vingar pä sina skuldror; när,
i stället för kabeljon och strömmingsnacken, små blonda
englahufvuden med ögon blå titta fram ur guldfjerdingarne
och saltlasten glittrar som en last af diamanter; när Sista
styfverns trappor, annars så fula och besvärliga, framställa
sig i likhet med Jakobs stege, hvarpå små englar i blå
sammetskoltar gå upp och ned, — då får äfven denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Jan 6 18:29:46 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blanchesam/flickan/0263.html
