Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 15. Åsknatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
lauRa..
»Jag var en djefvul ... en djefvul mot henne, och
ändå tryckte hon min hand och nämde mitt namn innan
hon dog.»
»Ja, hon menade er väl, hon gjorde det alltid.»
»Långt efter sedan hon var död tyckte jag, att hennes
läppar ännu rörde sig till en bön för mig... stackars,
stackars min Kristina!»
»Beklaga henne inte . . . hon är lycklig nu.»
»Ja, hon är lycklig . . . men hvilket mångårigt helvete
hade hon ej på jorden!»
»Hon är lycklig, ty hon ser nu er sorg, er ånger,
edra tårar.»
»O, att jag kunde gråta blod!» vrålade han till, i det
han sjönk ned på en stol vid dörren och betäckte ansigtet
med sina händer.
Axners ögon fuktades, och han kände, att han ej hade
ord till tröst för en sådan sorg.
»Och ni har gått denna långa väg för att söka mig?»
frågade han deltagande; »hvad kan jag göra för er?. . .
Allt hvad jag kan, vill jag göra.»
»Jag har en helsning till er fråti henne,» snyftade den
sörjande.
»Hon kom då äfven ihåg mig, det goda hjertat?»
»Skulle hon inte komma ihåg och välsigna er, när
hon välsignade mig? ... Gå till honom, hviskade hon till
mig, gå till honom och säg, huru innerligt jag tackar honom
för allt det goda han gjort oss . . . henne och mig . . . äfven
mig, förbannad af alla, utom af er och henne ... gå, lägg
för hans fötter de tacksamma tårar en döende ljutit. . .
bönfall om hans förlåtelse, och han skall gifva dig sin,
liksom jag gifvit dig min... Herre, herre!»
Muraren kastade sig ner på golfvet, och hans armar
omfattade läkarens ben med en styrka, som ville han suga
sig fast vid dem.
Derefter sjönk han sanslös ned på golfvet. Axner
släpade den vanmäktige till soffan och hjelpte honom upp
på den. Med tillhjelp af några små kristallflaskor, dem
han hemtat ur sitt schatull och höll under den liggandes
näsa, återväckte han honom snart till lif och sans. Muraren
slog upp ögonen och skådade oroligt omkring i Rummet,
tills han slutligen stadigt fäste dem på den unge mannens
milda ansigte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
