Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 15. Åsknatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åsknatten.
267
och mord . . . Sof i ro, ädle herre, och mätte den natt en
gång komma, då jag kan sofva så lugnt som ni!»
Muraren vände derefter sitt ansigte mot väggen och
tycktes vilja öfverlåta sig åt sömnens milda vård.
Axner stälde ljuset på bordet framför sängen och
kastade sig sjelf på bädden utan att aftaga kläderna. Ljuset
lät han brinna för att ej störas af blixtarne, som fortfarande
öfverkorsade himmelen i alla riktningar.
Säkerligen skulle mången, i olikhet med vår doktor,
tvekat att lägga sig till hvila i ett rum, hvilket hyste en
sådan figur som muraren Stork. Men dennes ånger hade
så mäktigt intagit Axner, att han nästan glömde sitt forna
förhållande till honom. Han visste, att stora olyckor i ett
enda ögonblick kunna omskapa äfven det vildaste lynne och
att sjelfva tigern blifver spak som ett lam, när han fått
bojan på sig; och hvilken boja förmår väl uppväga tyngden
af en ohjelplig olycka, som man sjelf beredt sig och
hvaröfver man följaktligen måste känna den djupaste ånger och
förtviflan? Det fröjdade hans goda hjerta, som för öfrigt
var otillgängligt för all fruktan, att den vilde mannen, hvars
lif han dessutom tvänne gånger räddat, enkom begifvit sig
till honom för att söka förlåtelse och försoning. Kunde han
väl neka honom dem? Nej, och för att öfvertyga den
ångerfulle om sitt försonliga hjertelag, kunde han väl gifva honom
etc större bevis derpå, än när han lät honom sofva i samma
rum som han sjelf? Med det lugn, som medvetandet af en
god gerning alltid föder, tillslöt Axner derför sina ögon
för att slumra in.
En stark åskknall kom honom att slå upp ögonlocken.
Hans blick mötte då murarens öppna öga, ty denne hade
vändt sitt ansigte från väggen.
»Du sofver icke,» sade Axner.
Muraren tillslöt ögat utan att svara, hvarefter det lät
på hans andedrägt som han somnat in.
Axner blundade ånyo, men när han åter såg upp
framför sig, tyckte han, att muraren sakta lyfte upp
hufvudet och stirrade åt sängen med ett besynnerligt uttryck.
»Du är orolig, din stackare!» yttrade Axner; »försök
ändå att sofva, min vän!»
Muraren svarade ej, men hans hufvud låg nu stilla på
soffdynan. Axner kände sig något orolig till sinnes och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
