Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 17. »Lilla Lalla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»ulla t.alla.’i
285
om ni varit hemma, hade jag kanske sett henne . .. men
inte honom, inte honom I Jesus vare mig nådig!»
»Jag skall tyda ut den drömmen för dig,» sade Axner;
»din hustrus bild, som du sig, är din nuvarande och
blifvande lefnad, hvilken sträfvar att likna hennes i
gudsfruktan och dygd ... den svarte anden, som stod vid dörren
och i bakgrunden, är ditt tillryggalagda Hf. .. ju innerligare
du fäster dig vid och tänker på den förra bilden, desto
mer vidgar sig afståndet mellan dig och den senare, och
snart skall denna alldeles försvinna ur din åsyn. . . var
derför lugn och jag lofvar dig att vara hemma den tid jag
bestämt.»
»Nej, nej,» suckade muraren, »man drömmer inte på
det viset, herre I .. . När man är så gammal som jag, vet
man att skilja en dröm från verkligheten ... mitt elände
blir stort på jorden, och ryslig blir en gång min
hädanfärd.»
»Läs den bok jag gifvit dig,» yttrade läkaren; »Guds
ord har gjutit tröst i olyckligare själar än din samt gifvit
lugn och hugsvalelse åt större syndare än du . .. tacka Gud,
som, medan tider ännu var, väckte ditt hjerta ur dess långa,
blodiga dröm... det var den enda dröm du hade att
frukta... nu har den försvunnit, och du behöfver inte rädas
mer ... Gud vare hos dig!»
Derefter nickade han vänligt åt muraren, steg upp i
sitt åkdon och for. Den unge läkarens sinne var gladare
än det på lång tid varit. Han hade icke allenast blifvit
befriad från en dödsfiende, som i så många år vandrat i
hans fotspår, utan äfven lyckats få en makt öfver denne,
så stor som någon menniskas kunde vara. Hvilken seger
för hans menniskoälskande hjerta!
Långt efter sedan kärran lemnat gatan stod f. d. muraren
qvar och såg åt det håll, der den försvunnit, med en blick,
hvaruti, såsom i förra kapitlet antyddes, en hunds trohet
glödde. Menniskan behöfver icke blygas för att jemföras
med ett djur, som är trohetens sinnebild. Hon skulle
kunna hafva mycket att lära af dessa osjäliga varelser, som
på två eller fyra ben röra sig omkring henne, för att
bevittna hennes herravälde i skapelsen, och först då bör hon
blygas, när hon, sin själs öfverlägsenhet till trots, finner sig
dem underlägsen i något.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
