Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 17. »Lilla Lalla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»ulla t.alla.’i
297
skall nog leta rätt på honom, jag. . . hvar håller han nu
till, den skurken?»
»Hos mig, i min tjenst,» svarade Axner, som derefter
berättade den senaste epoken af murarens historia.
»Ni har ett hjerta af guld,» förklarade generalen med
rörelse, sedan läkaren slutat sin berättelse; »det är mycket
ouppgjordt oss emellan, herr doktor, och ni må pruta emot
så mycket ni vill, så får jag likväl försäkra er på förhand,
att general Friisenhjelm icke är den, som länge låter sina
skulder stå obetalda.»
»Jag är inte er fordringsegare, herr grefve... jag
tar ingen betalning för de tjenster, dem tillfälligheten
tillåtit mig göra, och herr grefven är för ädel att vilja
såra mig.»
»Ni är ett brushufvud, min unga vän, det vet jag. . .
men jag hittar väl på någon råd . . . jag har haft med
värre tvärviggar att göra än ni, men inte strukit flagg
för det.»
»Ni finner nu, min herre,» yttrade grefvinnan
småleende, »att Aurore inte är er flicka i Stadsgården, såsom
ni fullt och fast trodde.»
»Ja, fru grefvinna . . . men ...»
»När doktorn såg Laura i vår vagn på Drottninggatan,»
fortfor hon, »voro vi just på väg till min svåger, som samma
dag kommit till Stockholm efter nära sju års bortovaro,
och hvilken vi ville bereda den gladaste öfverraskning.»
»Kände madam Stork fru grefvinnans namn?» frågade
Axner.
»Nej, jag hade uppgifvit för henne ett annat, och, för
att göra det trovärdigt, bedt henne hålla tyst dermed.»
»Hon höll sitt löfte .. . men till hvilken lemnade madam
Stork sedan barnet?»
»Till en fru Ek på Söder, som var invigd i moderns
hemlighet. . . denna fru omtalade, det mins jag nu tydligt,
den fara som hotat lilla Laura och att det var en gosse
som räddat den lilla flickan från murarens våld.»
»Ni var minsann ingen dufunge, ni,» yttrade generalen,
betraktade den unge, välbildade mannen med synnerligt
välbehag; »i spetsen för tusen sådana gossar som ni skulle
jag öfverklättra alla Kaukasiens bergsryggar. . . jern och stål
i de svenska pojkarne och i de finska med, utan att skryta. . .
derför kunde vi också uträtta något på den tiden vi hängde
ihop, men nu ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
