Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 17. »Lilla Lalla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»lilla lalla.ii
Söl
»Låt oss gå härifrån,» bad flickan, »och tala några
ord om det förflutna!»
Med den naiva, okonstlade djerfhet, som endast oskulden
väcker och tillåter, lade hon sin venstra arm kring Axners
högra, hvarefter de veko af in på en smal, af snäckor
betäckt och glänsande väg, som slingrade sig mellan de täta
almarnas fötter och den stolta insjöns vågor, återspeglande
vesterns eld.
Hvarom talade de väl? De talade om de få stunder,
de haft gemensamt af en förfluten barndom. Nej, de talade
ej, de jollrade blott, ty när minnet öppnar porten till den
barndomsverld, man i verkligheten lemnat bakom sig,
stannar det kalla, mönstrande förståndet utanför tröskeln,
och de som beträda den blifva såsom barn på nytt,
förändras från stora till små och dansa på blommande tufvor,
icke hörande ödet, som ropar: tillbaka, tillbaka på
törn-beströdd stig I
»Ja,» sade Laura, »ännu mins jag så lifligt den stunden,
då den vilde mannen ville slita mig ur den gråtande
qvinnans famn och då ni, då gossen, som jag förut sett
och . .. nyss smekt,» tillade hon så innerligt småleende, »då
han hastade fram till vår hjelp . .. och hur min fostermoder
med mig på armen rusade ut i förstugan, utför den mörka
trappan, ut på gatan, ropande på hjelp. . . och när hon
sprang upp tillbaka, följd af flere personer, och vi inkommit
i rummet, hur vi ryste för mannen, som höll ena handen
mot sitt blödande hufvud och med den andra slog omkring
sig som en vansinnig, under de grufligaste eder. . . sådana
uppträden voro inte sällsynta i det olyckliga huset.»
»Och när ni skildes från denna olycksboning?»
»Min fostermoder lemnade mig till en gammal fru med
allvarsamma anletsdrag . . . hvad jag grät, när den stackars
qvinnan öfverlemnade mig i den stränga fruns armar! . . .
Hon kysste mina händer och vätte dem med sina tårar . . .
och när jag torkade af de våta händerna på min vackra
klädning, hvad jag fick mycket bannor af den stränga frun! . . .
Men jag hörde det knappt, jag tänkte bara på min
bedröfvade fostermoder och sträckte mina armar bedjande efter
henne.»
»Som ni sedan aldrig återsåg?»
»Nej, jag såg henne aldrig mer . . . dock tyckte jag en
gång, att jag mötte henne ute på gatan i Stockholm . . .
det var flere år senare, när jag var med min far öfver till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
