Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 17. »Lilla Lalla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»ulla t.alla.’i
303
ätt jag icke mer kunde känna igen honom ... men ni är
inte förändrad ... det goda och ädla i blicken hafva åren
ingen makt öfver.»
»Ack ja, det är sannt,» inföll Axner, betraktande med
hänryckning den öfverjordiskt sköna varelsen, som stödde
sig vid hans arm.
»När vi i går kommit hit, började alla genast tala om
er. . . alla talade så godt om er . . . om ni visste hvad det
gladde mitt hjerta!»
»Evige Gud, gör mig icke vansinnig af glädje och
lycka!» bad Axner för sig sjelf.
»Då jag för fem år sedan var med pappa i Stockholm,
läste min onkel upp det der stycket, som. .. som ni
skrifvit. . . det var något inom mig som sade, att jag hade
någon del deri. . . jag bad min onkel att få manuskriptet,
men han ville icke släppa det... då skref jag af det, jag,
och har sedan läst det många gånger... det erinrade mig
om mina första barndomsdagar. . . det är ibland ljufvare
att tänka på det sorgliga man erfarit, än på det glada
man rönt.»
Hon tystnade. Axner ville tala, men förmådde det icke.
»Och ni är lycklig?» frågade hon, skådande in i hans
ögon; »ingen djupare sorg har förbittrat er ungdom?»
»Jag är mycket lycklig nu,» svarade han med
bortvända ögon.
»Måtte det alltid förblifva så, ty säkert förtjenar ni att
bli mycket, mycket lycklig.»
Så svärmade de båda och drömde, medan strandens
lunder började ordna sina skuggor i det spegelklara vattnet.
Men glädjen och lyckan äro eterns barn, som skymxa
fram och försvinna på lätta vingar. Det är blott lidandet
och sorgen, som fått fotfäste på jorden, och ingen annan
vinge än dödens lyfter dem derifrån.
Axner erinrade sig, att han måste bort och att varelser
funnos, som på sjuksängen räknade minuterna till läkarens
återkomst. Han stannade, bleknande, och, i det han tryckte
den sköna flickans små handskbeklädda händer uti sina,
sade han sorgligt:
»Hur hårdt, hur bittert att nu nödgas lemna dessa
ställen! . . . Aldrig har uppfyllandet af min pligt förefallit
mig så tungt som nu . . . aldrig mer, jag känner det inom
mig, får jag återse er, fröken Laura, mina tankars
barndomsvän .. . mina känslors hulda skyddsgudinna!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
