Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 18. Läsaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läsaren.
315
barn?... Lifvet har dock mycket härligt... olycklig den,
som icke fattar det!... Gad misskunde sig öfver mig!...
Aldrig var jag högmodigare i min själ, än när jag krälade
i stoftet inför Herran med min falska dyrkan . . . hjelp mig
upp fram till fönstret, att jag må tacka mina vänner!»
Axner ledde sin vän till fönstret. Hök kysste på
fingerspetsarne och satte dem sedan på fönsterrutan, till
hvilken han äfven förde sina läppar.
En annan sång: »Kom, afton, sänk dig neder», också
en af Höks forna favoritsånger, uppstämdes och afsjöngs
utanför.
»Nu vill jag hvila,» sade Hök efter sångens slut; »så
stod jag mången afton utanför hennes fönster och sjöng. . .
när jag förlorade henne, då brast mitt hjerta. .. jag kände
det. .. men mitt andliga högmod . .. hvilken dödskyla i
mitt ben!»
Axner förde honom tillbaka till sängen.
»Adolf, mins du stocken på Sporrongs gård?» frågade
han leende.
»Ja.»
»Min var den första... hvems följer nu i ordningen?
Paulis eller din?. . . Helsa honom, när ni en gång träffas . . .
bed honom vara nyttig i lifvet, men icke derför glömma
Gud . . . det ena låter sig så väl förena med det andra . . .
Ack, hvarför glömde jag det förra för det senare?... Den
som föraktar lifvet för himmelens skull föraktar himmelen
sjelf, ty lifvet är himmelens gåfva . . . Gud vare min själ
nådig!»
Hök tystnade. Efter en stund vände han sina ögon
till Axner och sade:
»Allt måste gå dig väl i verlden, ty ingen önskan kan
uppstå ur ditt hjerta, som ej ditt förstånd pröfvat och
gillat... du skall bli lycklig . . . och jag skall i himmelen
vaka för ditt väl.»
Axner log, men vände sig bort, ty hans leende var
bittert; han tänkte på henne, som han för alltid förlorat.
»Jag har bedt de mina,» sade Hök, »att icke uppresa
något kors eller annat minnesmärke på min graf. . . ju förr
mina vänner glömma mitt namn, desto förr skola de glömma
mina dårskaper. . . lofva mig du detsamma, min vän.»
»För att ihågkomma ditt namn,» svarade Axner, »behöfva
dina vänner intet graf kors. . , alltid skola vi sakna dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
