Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 20. Stenkorset och blomsterkransen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
LAUltA.
»Vet jag inte. . . har sä mycket att göra med de
döda, att jag alls inte har tid att befatta mig med de
lefvande, för
»Ingen, ingen hvila,» etc.
Axner aflägsnade sig från kyrkogården. Länge ljöd i
hans öron dödgräfvarens sång.
»Icke dödgräfvaren, men den döde har hvila,» sade han
sorgset för sig sjelf; »ack, den som väl slumrade dernere! . . .
Och dock,» tillade han en stund derefter, påskyndande sina
steg, »hur ovärdigt för en man att klaga, som är i sina bästa
år, har helsa och vilja att uträtta något här i verlden! . . .
Det är fegt, uselt!»
Doktorn gjorde derefter ett besök hos sina
fosterföräldrar, som ännu bodde qvar på sitt gamla ställe.
Fru Brundström hade blifvit något lutande och gråhårig
sedan vi sist sågo henne, men vid åsynen af fostersonen
blef hon som ung på nytt.
»Grefve Friisenhjelms betjent var nyss här och sökte
dig,» sade hon; »du är bjuden på bröllopet, och här är
kortet... Herre min Gud, ett så grannt kort!»
Dervid räckte hon fostersonen ett stort graveradt
bjudningskort till öfvervarandet af vigselakten mellan fröken
Aurora och grefve Silfverhjelm.
»Betjenten sade äfven,» fortfor frun, »att grefvens voro
så ledsna för det du aldrig nå’nsin går till dem . .. hvarför
gör du inte det, Adolf lilla?»
»Det är ju ingen sjuk der,» svarade Axner; »hvad har
jag då der att göra?»
»Du vet ju, att de hålla af dig så mycket... i förgår,
när jag var uppe hos grefvinnan, som alltid är så vänlig
och nedlåtande mot mig, så klagade hon mycket öfver att
hon aldrig fick se dig... så gjorde grefven och fröken
med.»
»Min goda mor, jag värderar af hela mitt hjerta deras
tillgifvenhet för mig . . . men jag kan inte gå dit oftare än
min pligt som läkare påkallar det. . . det rifver upp gamla
minnen, och jag lider alltid så mycket deraf.»
»Stackars min gosse!» sade fostermodern, i det hon
smekte fostersonens hufvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
