Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 21. Furstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
LAUltA.
Högst få af massan ha hittills lyckats få sigte på den
svenske läkaren, som- tränges mot muren, och de, hvilka
närmast hänga honom på lifvet, kunna ännu icke drömma
om ett rof, som är dem så nära, om en lycka, hvilken så
godt som hvilar i deras famn. Men mun meddelar sig åt
öra -undan för undan, det ena pekfingret hakar sig fast vid
det andra, tills man slutligen hunnit till trottoaren, öfver
trottoaren till muren, målet.
Snart möter Axner, hvart han vänder sig, stirrande
ögon och gapande munnar, men stirrande och gapande endast
på honom. De, som stå hans person närmast, tillkännagifva
med ett vildt glädjerop, att de upptäckt det dyrbara fyndet.
Ropet upprepas af de aflägsnare, och de aflägsnaste, hvilkas
missnöjda och knotande röster redan anbragt ett fortissimo,
göra en ögonblicklig modulation från moll till dur, med
bibehållande af samma styrka. Det storartade skådespelet
från fönstren är visserligen utspeladt, och man måste hålla
till godo med ett mindre sorgespel nerifrån gatan, men man
får rätta sig efter omständigheterna. Ulfven nöjer sig med
ett enda lam, när han ej har hela hjorden att slagta.
Seende ingen möjlighet till räddning, kastar Axner en
själens blick, hastig, men strängt mönstrande, öfver sitt
korta tillryggalagda lif och befaller derefter med lugnt
försonligt sinne sin själ i Guds hand. Hans enda återstående
önskan är blott den, att döden, hvilken han utan ringaste
bäfvan afbidar, ville nalkas honom i så litet grym gestalt
som möjligt, och hans blickar söka i de kringståendes händer
efter det mordvapen, mot hvilket han kan blotta sitt bröst
eller vända sin tinning.
Fyra par armar fatta nu på en gång tag uti den unge
läkaren. Men de personer, hvilka dessa armar tillhöra,
ligga i detsamma med krossade, blodiga skallar på trottoarens
stenar och trampas nu under deras fötter, i hvilkas sällskap
de nyss förut utöst förbannelser och ropat på blod.
Axner har känt igen Storks näfvar, och förebrående
sig, att han glömt denne trogne tjenare, hvilken aldrig ett
ögonblick lemnat hans sida, nickar han mildt åt honom,
sägande:
»Rädda dig, min vän, att du må kunna frambära till
mina föräldrar och vänner mitt sista farväl . . . säg dem att
jag så lefvat, att jag utan fruktan kunnat dö . . . och dig
tackar jag för all den ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
