Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 21. Furstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
LAUltA.
handen sakta drogs tillbaka, tycktes diamanterna kring dess
fina luftiga fingrar ha fördunklats af de briljanter, som
dallrade ofvanom dem.
»Ni har lofvat,» sade hon med tilltagande rörelse, »ni
har lofvat fursten hvar postdag ett bref. .. någon gång
skall ni i hans innesluta en skrifvelse till mig, öppen,
oförseglad ... jag skall säga Feodor allt, ty jag behöfver icke
för honom blygas öfver mina känslor... innerlig är hans
kärlek och djupt hans förtroende till mig.. . den sanna
kärleken går ej med misstänksamheten vid sin sida . . . När
då patienten uppläser sin läkares bref för mig, skall systern
uppläsa broderns för honom . . , Må detta bli min största
tröst och enda glädje i mitt gyllene, ödsliga lifl... Vi tre
skola utan förebråelse tänka på hvarandra.»
»Ack, ers höghet!» utropade han, men förmådde icke
yttra mera.
»Detta minne får ni inte vägra mottaga,» sade hon,
i det »hon räckte honom en ring, rikt infattad med
diamanter.
»Furstinna, jag är redan furstligt belönad 1 . . . Kan jag ,
väl mottaga detta dyrbara smycke?»
»Jag fordrar något af er i stället,» svarade hon
småleende.
Läkaren såg förvånad och förvirrad på henne.
»Fall på knä, min herre!» befalde hon, såsom endast
en herskarinna kan befalla; »jag är också stolt... jag vill
se er vid mina fötter... för första gången och... för
sista.»
Läkaren sjönk ner framför henne med hopknäppta
händer, liksom hade han knäfallit inför Gud. Han kände
sitt hufvud omfiäktas som af en dufvas vinge, och när han
slog upp sina ögon, såg han i furstinnans ena hand en
liten sax af guld och i den andra en lock af sitt hår.
Han låg ännu qvar på sina knän, ty han bad att få dö i
denna stund, och han trodde att himmelen skulle höra
hans böner.
»Och nu farväl!» hviskade hon öfver hans hufvud.
Den unge mannen steg upp — nej, han steg ner från
sin himmel. Stum och med handen på hjertat skred han
till dörren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
