Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hyran för mig, fast på gäldstugan ... Att sitta inom lås och
bom och processa med stjuffadern om nycklame till mina
föräldrars hus, det är satans löjligt, när man rätt tänker på
saken. . . Tänk likväl om jag vunnit! Jag hade då haft
mycket att förlora kanske; men jag tappade lyckligtvis och
kan också aldrig mer förlora något här i verlden. Mitt
förstånd möjligtvis? Åh nej, det sitter som det vore
fastfruset i skallen och gör inga extravaganser,’och så godt
är det. Endast folk som har godt om björkved kan göra
förståndsbankrutt, ty hettan är aldrig helsosam för svaga
hjernor.
Hvilket är mer påkostande, att plocka lager på
parnassen eller hassel på prygelbänken? Den frågan skulle jag
kunna besvara, om jag ansåg det löna mödan, jag som tjenat
sex år vid gardet. Säkert är, att jag haft lika litet godt af
det ena som af det andra.
I något krig har jag visserligen icke varit, men väl i
strider der det gält lif och död, kropp och själ; men striderna
fördes inom mitt eget bröst, och ingen tapperhetsmedalj
fick jag, ty jag var en kruka.
Hvad minnet ändå kan sträcka sig långt tillbaka! En
dag besökte jag min stjuffader i det der granna huset för
att tigga — hgga? hy! Men hvarfor det? Tigga är minsann
ingen lapprisak det, så framt det är en sanning, att ingenting
så mycket sysselsatt menskligheten som detta ord. Nå väl,
jag gick för att tigga — och guld fick jag också, nämligen
så mycket som ett slag af guldkryckan kan meddela en
tiggares flintskalle — också var det enda gången mitt
hufvud verkligen lidit för min stjuffaders skull, ty om mitt
hjerta vill jag knappast tala. Bra gerna hade jag önskat
återgälda detta guld med jernskon på min krycka för att
undersöka, om den guldbesmidde uslingens blod flyter lika
lätt som mitt, hvarpå jag alltid tviflat; men den lama
armen ... Fördömdt att fattigläkaren skall vara lika fattig
till gagnet som till namnet!
Dö, det kan min stjuffader lika bra som jag; men
tigga om lifvet, det skulle han, men icke jag, kunna. I
rike, I rike, tiggaren är frikostigare än någon af er, när
det nämligen gäller någonting stort, ty i småsaker är det
si och så, som man säger.
Men det lider ett godt stycke på dagen, och man
måste börja sitt tunga arbete igen. Ja, ja, bär lifvets veder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
