Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle anstått en regerande drottning, »nien hvarför då
qvar-bålla mig här!... Är jag då inte redan vid den ålder, att
jag bör kunna försörja mig sjelf?. . . Detta evinnerliga
beroende fräter på min själ... Ja, jag vill inte längre vara
beroende af andra!» •
»Amanda!» genmälde Alm, som äfvén steg upp och
närmade sig med värdighet den upprörda flickan, hvars
kinder och ögon flammade, »Amanda, jag har sett många
sköna och ädla känslor vakna, näras och trifvas i ditt unga
hjerta. . . men i dag, till evinnerlig pläga för min själ, har
jag gjort den sorgliga upptäckten, att den skönaste, den
ädlaste af dem alla försvunnit... det är tacksamhetens
känsla jag menar. . . Jag har ingenting mer att säga er.. .
fårväl, farväl, mamsell Ämanda!»
Efter dessa ord tog Alm sin hatt för att aftägsna sig;
men flickan störtade ned för hans fotter, omfattande med
begge armarne hans knän.
»Gå, om ni vill, att jag skall dö af förtviflan,» ropade
hon, »gå, gå!»
Alm gjorde icke mer något försök att gå. Qvarhållen
i sådana bojor, går man icke, om också jorden hotar att
öppna sig under ens fot eller himlen att störta ned öfver
éns hufvud.
»Mitt stackars barn,» sade han mildt, i det han
uppreste henne och nästan bar henne tillbaka till stolen; »jag
var något för sträng emot dig, mycket för hård var jag mot
dig... Säg mig hvad du vill! ... Jag har ändå alltid
förtroende till dig, min flicka. . . Amanda kan aldrig tillåta
sig något, som skulle jaga blygselns rodnad öfver hennes
kinder, det vet jag nog, mitt barn . . . det kan inte min
lilla snälla fosterdotter.»
»Ack nej,» svarade hon, slutande sig till hans bröst
med ett barns hela tillit; »haf tack för dessa ord, min ende
vän ... min verklige far!»
Alm glömde mycket i den stunden: han glömde att
han älskade denna flicka med en passion, som, för hvarje
sekund tilltagande i styrka, svängde sin förtärande fackla
inom hans hjerta och hufvud. 1 detta ögonblick var han
far, endast far, och derför kunde han hålla hennes häfvande
barm emot sitt bröst, utan att hans hjerta slog hårdare än
vanligt; derför kunde han trycka en kyss på hennes sköna
panna, utan att läpparne brunno eller brändes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
