Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvem går väl i borgen för, att jag eller herr
kommendanten lefver till morgondagen?» frågade fången med
en röst, hvaruti låg något olycksbådande.
Kommendanten fattade storskrattande ringklockan och
ringde, hvarvid vakten inträdde och bortförde fången. Om
någon närmare fixerat mjölnarens ansigte, när denne
återfördes till sitt hvalf, skulle man i det kunnat läsa allt
utom missbelåtenhet och sviken förhoppning.
Kommendanten, ehuru inom sig erkännande att han
hade fången att tacka för det han kommit den
sammansvärjning på spåret, hvars tillvaro han ej betviflade, skulle
dock för allt i verlden icke velat medgifva sådant för någon
annan och allra minst för en fånge. Derför var han så
angelägen om att låta fången förstå, att hvad denne inför honom
uppgifvit redan vore honom bekant, viss om att icke
be-höfva flere upplysningar, sedan han en gång blifvit visad
på spåret. Det var endast hos sin egen skarpsinnighet och
vaksamhet han ville stå i förbindelse.
En timme efter hans samtal med Broms stod hela
garnisonen under vapen. Fängelsehvalfven undersöktes både
ut- och invändigt; men icke den minsta skada på något af
dessa kunde förmärkas. Samtliga fångarnes gång- och
sängkläder undersöktes på det noggrannaste; men, såsom Broms
förklarat, icke en gång en knifsudd kunde upptäckas. Flere
af fångarne förekallades och förhördes, dels hvar för sig och
dels tillsammans; men intet ord kunde uppfångas, som
förrådde deras medvetskap om någon sammansvärjning.
Kommendantens påstående att en sådan likväl vore å bane
åstadkom hos dem snarare förvåning än bestörtning. Med
ett ord, aldrig hade ett myteri eller ett rymningsförsök synts
mer aflägset från Carlstens fästning än den dagen. Allt
bebådade det djupaste lugn, med undantag af kommendantens
ansigte, hvilket, ju närmare skymningen nalkades, allt mer
röjde den öfverhandtagande oron inom kommendantens bröst.
Den gamle, för tapperhet och mod kände krigaren kunde le
mot den fara, som öppet framträdde mot honom; men
desto mer fruktade han för det försåt, hans blick ej kunde
genomtränga och som genom aningen eller föreställpingen
ytterligare förstorades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
