Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krossa den olycklige, så höll han inne med hvad han vidare
tänkte säga.
»Det farväl, jag nu bjuder dig, Amanda, är mitt sista,»
började ånyo den unge mannen, »ty jag har fast beslutit
att icke mera se dig, icke mera söka dig... men när jag
går, ville jag gå med den öfvertygelsen, att du mer
beklagar än fördömer mig och att din tanke om mig
hädanefter blir densamma man egnar en för evigt försvunnen, en
död... En sådan tanke kan icke vara annat än en
försoningens tanke, äfven om den döde varit den störste
brottsling som jorden burit.»
Amanda teg, men hennes bröst arbetade våldsamt, under
det hon höll sina begge händer för ansigtet, liksom fruktade
hon ännu att möta den knäfallnes blickar.
Det var onekligen en högst skakande syn. Denne unge,
förföriskt sköne man, förr så gäckande, så fräckt lättsinnig,
och nu så bönfallande, blek, tårögd, förkrossad.
»Jag stiger ej upp, förrän jag hört detta försoningens
ord,» fortfor Räyel; »må man misshandla mig, må man
döda migl ... Kanske skall mitt dödsrop och blicken från
mitt bristande öga öppna den mun, som hämden och hatet
förseglat!»
»Gå, gå!» yttrade Amanda med vekare stämma, men
utan att se på honom; »jag hatar er icke, jag fördömer er
icke! ... Det hjerta som förblöder har icke styrka att
hämnas.... Ni var icke ensam om min olycka... i den
röst af ångerns känsla, som når mina öron, hör jag äfven
ljudet af min egen stämma. .. Endast det skuldfria, det
rena har rättighet att straffa; endast Gud kan fälla domen
emellan oss... Gå, gå! Jag har förlåtit er, ty jag behöfver
förlåtelse sjelf!»
Ack, sådant är det hjerta, som den rena kärleken en
gång genomlågat. Må det ligga gift i den bägare, som
kärleken fört till våra läppar, må man känna, hur döden rasar
i hvarje åder, i hvarje fiber! Man stöter dock icke med
hårdhet bägaren tillbaka; man ser dock icke länge med
vreda blickar på handen, som räckte oss den.
»Farväl!» hviskade den unge mannen, hvarefter han
uppsteg, skred långsamt ut ur rummet och försvann.
Amanda qvarstod på samma plats. Hennes skälfvande
gestalt röjde striden och stormen i hennes bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
