Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gängen af hennes tankar stördes af en harmonimusiks
ackorder, som ljödo från sjön.
Amandas blickar sökte den glittrande viken och upptäckte
snart en prydlig, med flaggor sirad slup, som med långsam
rodd gled nära förbi den strand, på hvilken hon stod. I
båtens för sutto musikanter i kavalleriuniform, och i aktern
stod upprest en husarofficer i full rustning.
Slupen måste, innan den uppnådde det ställe der Amanda
befann sig, först passera paviljongen, på hvars balkong
presidenten utträdt, viftande med en hvit näsduk.
Husarofficeren besvarade helsningen med en vördnadsfull bugning,
dock utan att röja någon afsigt att lägga till vid stranden.
Fortsättande färden förbi den lilla bryggan, uppnådde
nu-slupen de vågor, hvilka hastade att befukta de snäckor, som
glänste kring Amandas fina fötter.
Officeren i slupen gjorde, med handen på sitt hjerta,
en ännu djupare bugning för den öfverraskade flickan. Vid
åsynen af den unge mannen, skön som krigets gud, och
hvilken hon nu kände igen, rodnade Amanda som en
glödande ros. När hon nu dertill, med örat fängsladt af
de smältande ackorderna, som öfver vattnet smögo sig så
klagande mot stranden, såg den blygsamma, vördnadsfulla
helsningen samt den allt mer sig aflägsnande båten, kände
hon sig gripas af en obetvingelig känsla, och hon upplyfte
den högra armen, fläktade häftigt och länge med sin hvita,
spetsrika duk.
»Hvarför springer ni icke så gerna i sjön efter honom,
för att en gång dö på rena allvaret?» hördes bakom Amanda
en hes stämma.
Förskräckt vände hon sig om och mötte de plirande
blickarne från en tiggare, som stod lutad mot stammen
af en björk.
Amanda for med handen öfver ögonen, lik en som ur
en skön dröm blifvit väckt till en smärtfull verklighet.
»Lilla Mandis känner inte igen gamle Svärd, tror jag,»
återtog tiggaren.
»SvärdI... Ah, det är ni... ni!» utbrast Amanda,
hastande mot sin gamle lärare.
»Ja, visst är det jag,» svarade magistern från
Skinnar-viken; »jag är seglifvad som en ål, jag... Fattigdomen är
ingen fröjd, det är sannt; men fattigdomen är oförgänglig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
